DEN SOM GER BLOMMORNA VATTEN

DEN SOM GER BLOMMORNA VATTEN 

Den som ger blommorna vatten,
som någon glömt, obetänkt,
och smeker den okända katten

och plockar upp skräp från rabatten
som någon annan har slängt

som fjärran ifrån retoriken
och omvärldens buller och dån

går fram som en viskning bland skriken
och matar en andkull i viken

och talar med vattnet i ån

som hjälper den fallne på marken

– som inte höll räkning på glas,
som kramar ett träd hårt om barken
och talar med alla i parken,
oavsett ålder och ras

som inte kan se någon fara
och därför ej ens äger mod,
som slutat att samla och spara

glömt hur det är man ”ska vara”,

– den människan kallar jag god.

Stefan Demert

DEN STACKARS SJUKLINGEN

DEN STACKARS SJUKLINGEN

Det ligger en gubbe bland kuddar
i en säng som är mysig och mjuk.
Han har både strumpor och muddar
och mössa - och kallar sig sjuk.

Och fastän att vårsolen skiner
så ligger han där på sin rygg.

Han har tjugotre mediciner
som gör honom avspänd och trygg.

Tabletterna bubblar och fräser
i glaset på bordet intill.

Han löser sitt korsord och läser
och ligger där alldeles still.

Och säger man: "Här har du ostar
och druvor och kex och champang."

– så svarar han medan han hostar:
”I morrn ska jag ta lavemang."

Och vänner och mostrar och fastrar
ja, hela hans väldiga släkt,
de kommer med rosor och astrar
och påsar med chips och konfekt.

Ibland kommer också hans mamma
och frågar försynt hur han mår.
Då kraxar han alltid det samma:
”Jo tack, det knallar och går".

En dag ströddes salt i hans plåga;
en brylling från Österbybruk

han ställde en oförskämd fråga:
"Säg, är du egentligen sjuk?"

Då avbröts det sjukliga mönstret!

Den sjuke for upp med ett skrik
och slängde ut karln genom fönstret.
Han vårdas på samma klinik.

Men själv blev han utskriven genast,
(och det var hans bryllings förtjänst!)

Han var, när jag såg honom senast,
ett under av hälsa och spänst.

Stefan Demert

DEN STRÄNGE HERREN VAR EJ STRÄNG

DEN STRÄNGE HERREN VAR EJ STRÄNG 

Den stränge Herren var ej sträng. Hans lagar var ej hårda.
Jag var hans like, ej hans dräng – med samma arv att vårda.
Jag stöttes aldrig ur hans famn, och drevs i eldens lågor.
Vi ägde båda samma namn, och samma skörd av frågor.

Vi levde båda samma liv. Omöjliga att skilja.
I samma gryning sa vi: "Bliv". Och "Detta är min vilja". 

Sen drev jag vill i mänskoland, bland tadel och bland tuktan,
där Herrens hand var domens hand och livet fyllt av fruktan.

Jag lärdes tala mänskotal och tänka mänskotankar.
Mitt liv var mörkt i mörka dal, av moln i mörka bankar.
Men en dag kom jag till ett hus, ett litet oansenligt,
och i dess fönster brann ett ljus, välkomnande och vänligt.

Och husets dörr var ställd på glänt. Jag läste och jag blängde:
På dörren stod mitt namn i pränt - då steg jag in och stängde.
Där inne satt en man det var, Herren Gud Allmakten.
En munter och en gladlynt karl, som vem som helst i trakten.

"Så bra att du kom hit just nu", sa han, "här har jag setat
och väntat på den dag då du, skall finna det du letat".
Sen satt vi där oändlig tid och språkade vid bordet
om allt som hänt i världen vid, sen kött blev till av Ordet.

Vi somnade på var sin stol i våra nötta kläder
och märkte ej att tuppen gol och spådde vackert väder.
Den stränge Herren var ej stor och vredgad i sitt sinne.
Han var en äldre vänlig bror, som fallit ur mitt minne.

Stefan Demert

DEN SÖKANDE

DEN SÖKANDE

Det var rent och fräscht i de nya lokalerna.
Nyrenoverat och nymålat.
Av alla de många sökande
var han den i särklass mest kvalificerade
för uppgiften att leda vår nykomponerade grupp.
Hans meriter vägde tungt och han hade
ett mycket behagligt och vinnande sätt.
Mjukt men samtidigt kraftfullt.
Han var vårt självklara val.
Verkade det som.

Men så kom vi på honom.

Besvikelsen blev stor bland oss.

Och nu står han där ute
med resväskan vid busshållplatsen.
Och röker.

Rökaren.

Stefan Demert

DEN TROENDE OCH UPPSTÅNDELSEN

DEN TROENDE OCH UPPSTÅNDELSEN 

Jag vandrar till bönhus och kyrka. Jag lyssnar, jag tänker och ber. 
Jag söker en himmelsk försäkring om när min uppståndelse sker. 

När domen går ut över världen då vill jag bli rest, icke böjd. 
Då vill jag bli utskild ur flocken och stiga mot himmelens höjd.  

Giv mig ur mullen mitt hjärta, mitt huvud, min hjärna, mitt hår. 

Giv mina händer tillbaka och benen som slutar i tår.  

Giv mig min del av det löfte som frälsaren gav oss en gång. 
Jag kräver min rätt att få vakna och uppstiga hel under sång. 

Stefan Demert

DEN TVÅBENTA YXAN

DEN TVÅBENTA YXAN 

Människan stod vid trädet och sade: Förbannade träd,
här ska du inte växa. Nu ska du sågas ned.

Du har redan växt för länge och stulit av markens fukt.
Nu ska du bli förvandlad enbart till en produkt.

Och människan högg och fällde i lystnad och vredesmod
men såg inte att hon också tömde sitt eget blod.

Hon kapade sina armar och sågade sina ben.

Och medan hon svängde yxan blev hjärtat en blygrå sten.

Träden fortsatte falla, och virket blev sammanföst.
Träden fortsatte falla, stilla och vapenlöst.

Människan skrek på hygget: Äntligen är jag fri!

Nu har den förbannade vinden inget att susa i.      

Nu kan den bara virvla med stickor och spån och grus,
sa människan, släckte lampan och låste sitt mörka hus.

Stefan Demert