DEN STRÄNGE HERREN VAR EJ STRÄNG

DEN STRÄNGE HERREN VAR EJ STRÄNG 

Den stränge Herren var ej sträng. Hans lagar var ej hårda.
Jag var hans like, ej hans dräng – med samma arv att vårda.
Jag stöttes aldrig ur hans famn, och drevs i eldens lågor.
Vi ägde båda samma namn, och samma skörd av frågor.

Vi levde båda samma liv. Omöjliga att skilja.
I samma gryning sa vi: "Bliv". Och "Detta är min vilja". 

Sen drev jag vill i mänskoland, bland tadel och bland tuktan,
där Herrens hand var domens hand och livet fyllt av fruktan.

Jag lärdes tala mänskotal och tänka mänskotankar.
Mitt liv var mörkt i mörka dal, av moln i mörka bankar.
Men en dag kom jag till ett hus, ett litet oansenligt,
och i dess fönster brann ett ljus, välkomnande och vänligt.

Och husets dörr var ställd på glänt. Jag läste och jag blängde:
På dörren stod mitt namn i pränt - då steg jag in och stängde.
Där inne satt en man det var, Herren Gud Allmakten.
En munter och en gladlynt karl, som vem som helst i trakten.

"Så bra att du kom hit just nu", sa han, "här har jag setat
och väntat på den dag då du, skall finna det du letat".
Sen satt vi där oändlig tid och språkade vid bordet
om allt som hänt i världen vid, sen kött blev till av Ordet.

Vi somnade på var sin stol i våra nötta kläder
och märkte ej att tuppen gol och spådde vackert väder.
Den stränge Herren var ej stor och vredgad i sitt sinne.
Han var en äldre vänlig bror, som fallit ur mitt minne.

Stefan Demert