MIN BROR

MIN BROR

Det är fallande båge för brorsan.

Han har trasslat och har det rätt kärvt.
Det var knapert för farsan och morsan,
och det finns inte mycket vi ärvt.

Och det började redan på lekis,
allt det där med att va' social.
och nu är han så jävla på dekis 
att han börjar att likna ett skal.

Och där innanför går han och famlar
efter allting som har torkat in.

Han har blivit en skallra som skramlar
i det mörker som bor i hans skinn.

Han har öppnat sitt sinne för makter
som förtär allt han har inom sig.
Han har släppt alla andra kontakter.
Han har bara kontakten med mig.

Men jag vet inte vad jag ska göra.
Jag har gett honom tusen förslag.
Det jag säger vill han inte höra

– så kontakten är verkligen svag.
Efter alla de band som han kapat
är jag rädd att det kommer en dag

när jag upptäcker vad jag har skapat:
att min bror inte finns. Det är jag.

Stefan Demert

MINGELING

MINGELING

Jag glider kring bland gladorna
i glada gästers hus

och lyssnar in på svadorna
och alla rösters brus.

Jag glider kring bland bordena

och slår mig lätt i slang
och lyssnar in på ordena
och deras efterklang.

Jag glider kring bland båtarna
och fyller upp mitt glas

och höjer det mot "skålarna"
som finns på vårt kalas.

Jag höjer det mot nickarna

som alltid ler - och log.
Jag höjer det mot hickarna
som redan har fått nog.

Jag glider kring bland gästerna
och stannar vid en del

och kollar in på gesterna
som tillhör detta spel.

Jag minglar kring bland minglarna
och babblar och går på,

och vinglar kring bland vinglarna
som är så inne så.

Och stoj och stim och rummel hörs

– tills allt blir en chimär

och blott min tankes mummel hörs:
Vad tusan gör jag här…?

Stefan Demert

MITT HJÄRTAS LJUS

MITT HJÄRTAS LJUS

Mitt hjärtas ljus och mina ögons tröst,
du finner glöd i redan släckta bloss.

Du lutar vårens huvud mot min gråa höst
och skapar sommaren emellan oss.

Stefan Demert, till Carina

Mor Al och Herr Moralist

Mor Al och Herr Moralist

Mor Al, den lilla gumman uti sitt nätta hus

med virkade gardiner och gäng med krattat grus,
hon sköter om sin trädgård på allra bästa sätt.

Hon springer ej hos andra och säger "fel" och "rätt".

Men granne invid henne där bor Herr Moralist;
han hänger över stängslet och söker vank och brist.

Han ger dig råd och vinkar om vad du bär och gör

– hans eget hus är ruttet, hans egen trädgård dör.

Och går du hem till henne så vill hon dig så väl,
hon bjuder dig på kaffe och buller med kanel.

Och när du knallar hemåt så är du nöjd och glad,

och du bär nånting med dig, men du vet inte vad.

Men går du hem till honom så löper du en risk
att tvingas stoppa i dig moralkakor med slisk.

Han får dig att må dåligt. När du går därifrån
så är du böjd och dyster och full av hat och hån.

Mor Al försöker vara till hjälp så gott hon kan.
Herr Moralist vill framstå som dygdemönster han.

Så visst är det en skillnad, en mycket tydlig schism
emellan vad man kallar moral och moralism.

Stefan Demert

MOT NORDKAP

MOT NORDKAP

Mot Nordkap sjövägen.

Klipporna reser sig ur havet som goda tankars katedraler.

I deras inre finns gnistrande ljus bevarat,

Outvunna metaller nedlagda i skrin bevakade av grisslor och tordmular.

Himlen bestryker havsytan, och vattnet bryts av vind och ljus i bitar,
var tusendels sekund i utseende förnyat.

Skepnad följer skepnad oupphörligt; fåfängt försöker ögat fästa blicken
men finner blott att allting viker undan.
Havets vågor färdas - men havet ligger kvar.

Nidarosdomen i Trondheim.

Orgel och kör fyller valven med välljud.
Det är högt till tak, men ändå lågt: prästens ord sänker taket.
Vi pressas mot golvet. Vi trycks ihop och förminskas:

De saliga skola intaga den nya jorden, som Gud förberett åt dem.

Där ska de leva i evighet, vuxna och barn, djur och blommor,
skrattande och dansande och sjungande.

Som på en Coca-Colareklam. Alla andra ska gå under.

Det här är 1979. Har ingenting hänt?

Samma tal om synd och straff. Inte ett ord om kärlek.

Genom prästens mässande röst hörs utifrån
svalornas skarpvässade skrik. Som protester.

Jag och min vän ser på varann och smyger ut.

Kring kustens klippkatedraler rör sig fåglarna fritt.

Ingen blir instängd i det tunga berget och får sitt väsen genomborrat

av sin synd, sin svåra levnad dubbelt nedvärderad.

Guds hus är ingen gotisk byggnad med vackert olikfärgade fönster.

Det är byggt av strån och stammar. Det saknar tak och väggar.

Lövsångare och näktergalar är hans förkunnare.

Kråkorna och skatorna är hans profeter - alltid skrudade till mässa.

Som Kristus vandrar skräddarna på vattnet.

I mörkret lämnar båten kusten.

Sista måsen viker av mot land, lämnande oss ensamma
med våra gåtor.

I djupen under oss står sjunkna katedraler med portarna vidöppna.

Där håller musslorna sin stumma andakt.

Och inför vattnet är de alla lika.

Stefan Demert