MOT NORDKAP

MOT NORDKAP

Mot Nordkap sjövägen.

Klipporna reser sig ur havet som goda tankars katedraler.

I deras inre finns gnistrande ljus bevarat,

Outvunna metaller nedlagda i skrin bevakade av grisslor och tordmular.

Himlen bestryker havsytan, och vattnet bryts av vind och ljus i bitar,
var tusendels sekund i utseende förnyat.

Skepnad följer skepnad oupphörligt; fåfängt försöker ögat fästa blicken
men finner blott att allting viker undan.
Havets vågor färdas - men havet ligger kvar.

Nidarosdomen i Trondheim.

Orgel och kör fyller valven med välljud.
Det är högt till tak, men ändå lågt: prästens ord sänker taket.
Vi pressas mot golvet. Vi trycks ihop och förminskas:

De saliga skola intaga den nya jorden, som Gud förberett åt dem.

Där ska de leva i evighet, vuxna och barn, djur och blommor,
skrattande och dansande och sjungande.

Som på en Coca-Colareklam. Alla andra ska gå under.

Det här är 1979. Har ingenting hänt?

Samma tal om synd och straff. Inte ett ord om kärlek.

Genom prästens mässande röst hörs utifrån
svalornas skarpvässade skrik. Som protester.

Jag och min vän ser på varann och smyger ut.

Kring kustens klippkatedraler rör sig fåglarna fritt.

Ingen blir instängd i det tunga berget och får sitt väsen genomborrat

av sin synd, sin svåra levnad dubbelt nedvärderad.

Guds hus är ingen gotisk byggnad med vackert olikfärgade fönster.

Det är byggt av strån och stammar. Det saknar tak och väggar.

Lövsångare och näktergalar är hans förkunnare.

Kråkorna och skatorna är hans profeter - alltid skrudade till mässa.

Som Kristus vandrar skräddarna på vattnet.

I mörkret lämnar båten kusten.

Sista måsen viker av mot land, lämnande oss ensamma
med våra gåtor.

I djupen under oss står sjunkna katedraler med portarna vidöppna.

Där håller musslorna sin stumma andakt.

Och inför vattnet är de alla lika.

Stefan Demert