MOTSATSERNAS SAMARBETE

MOTSATSERNAS SAMARBETE

Möglet. Korrosionen. Rosten.

Nedbrytningen. Det ankomna.
Växandet och vissnandet. 

Det färska - i sig bärande förruttnelsen.

Lagbundenheten mellan positivt och negativt.

Kraftspelet mellan polerna
och dess stränga växelverkan.

I detta spel ser vi alltid nedbrytningen
som det negativa, men ingen av polärerna
kan existera utan den andra.

Motsatsernas samarbete bygger upp universum.

Vi tillhör förfallet; vår nedgång
har redan väckt sin motpol.

Vår sinande kraft
är uppgångens mylla; ur vår degenerering,
i liv och tanke,
– som i sig själv inte är negativ -
föds den nya tiden.

Vi har format vårt öde,
men vi har inte gett upp.
Det står inte i mänsklig makt att ge upp.

Vi saknar den förmågan;
vi äger bara förmågan att gå vidare.

Vägen vi kom yr igen bakom oss.
Sekunderna ryker som snörök.

Drivorna växer mot gavlarna.
Hus bäddas ner.

Vad var väg och vad var inte väg?

Det nya knuffar oss otåligt i ryggen,
vill fösa oss åt sidan
och komma in i huset och ta över.
Så att vi får vila ett tag.

Det är ett drama utan tragik.

Snart avlas ett barn

om vilket föräldrarna
kommer att säga:
Det är inte vårt!

Det liknar inte oss!

Men av andra
ska detta barn vara väntat
och efterlängtat

Och igenkänt.

Lätt med foten

sätter Vattumannen vaggan
med den förstfödde i

i rörelse

lågmält sjungande en vaggsång
om morgondagen.

Stefan Demert