MÄNNISKAN OCH BLOMMAN

MÄNNISKAN OCH BLOMMAN              

Jag läste språket i moln och berg

I fallna blad och i vatten
Jag kände namnet på varje färg
som bor i himlen om natten

Jag tydde tecken i strån och grus
I varje träd såg jag anden

Jag ägde nyckeln till vindens hus
och tydde spåren i sanden

Men allt jag tydde och allt jag såg
i minsta droppe, i största våg,
det var en konst för det tomma

Ty största visdomen ändå låg
i varje blommande blomma

Jag kände kärlek till var och en
och rättvist allting jag vägde
Varenda människa var min vän

och jag gav bort allt jag ägde

Det fanns ej gräns för min givmildhet
och jag var ödmjuk mot alla

Strax var jag framme och bar och slet
så fort jag såg någon falla

Jag skänkte krona, jag skänkte krans
varhelst jag såg att en fattig fanns
Men mina gester var tomma

Ty största kärleken ändå fanns
i varje blommande blomma

Stefan Demert