söndag 27 september 2020

INSIKTENS HUS

 

INSIKTENS HUS  

(Finns inte på Spotify, bara på CD-n. Här något förkortad.)

Varje ögonblick är en gåva.
Begagna ögonblicken väl
- till handlingar fyllda av kärlek.

Allt är gåvor. Gåvorna ger dig ett val
om hur du vill förvalta dem.
Tro inte att du inte äger förmågan
och insikten att förvalta dem väl!
Se öppningarna - inte muren.
 

Människan är rädd för att bli lämnad ensam med sig själv,
och för att behöva lyssna till sina allra innersta tankar.
Hon måste vara verksam, få dagen att gå
och natten att förflyta.
Hon måste fylla all sin tid med göromål
och med möten med andra
för att slippa stå ansikte mot ansikte
med den tystnad som finns inom henne.
Denna skrämmande tystnad, detta hotfulla mörker,
men vågar hon stilla ner sig ska hon finna
att tystnaden är fylld av toner och mörkret är fyllt av ljus.
 

Vänd dig till dina inre barn.
Led dem in i er gemensamma saga. 
De vill vara med.
De har väntat på att du skulle fråga dem:
"Vill ni leka med mig innan det blir kväll?"

Du går på en väg. Du möter någon.
Ni stannar framför varandra och ser in i varandras ögon.
Ni fattar varandras händer och börjar gå åt samma håll.
Ni vandrar ett tag vid varandras sida. Så går en tid. 
En dag stannar ni upp och ser på varandra.
Ni ser besvikelse, sorg, leda - samtidigt ömhet och kärlek. 
Ni släpper varandras händer och går åt olika håll.
Vad hände, var finns dramat?
Vad var det som var kärlek? Och vad inte?
Kanske den är störst vid skilsmässan, 
kanske den antar rätta proportioner då.
Varför då känslan av misslyckande?
Varför alla självanklagelser?
Det var ju just hit vägen skulle bära, inte längre.
Var och en måste till sitt. Nu följer fortsättningen.
Och kärleken består .... 

Att förstå, älska och förlåta sig själv är ett livsverk.
Att acceptera sig själv till fullo, trots skavanker 
och egendomligheter. Däri ligger öppningen, 
men också svårigheten och smärtan. 
Och en ständigt närvarande ovisshet - vart färdas jag?
Tålamod vill till. Att försöka ändra det jag inte vill se 
och att älska att jag försöker, jag måste ge mig tid.

Då förvandlas de delar av mig som jag inte tycker om
till bundsförvanter, energikällor ur vilka jag framledes
kan hämta kraft ur - och inte som nu tömmas på kraft av.
Då vaknar också en kärlek
som ger lågan en ny och varaktig kraft.

Vem vet hur vi ska mäta och väga,
när vi inte känner till vilka mått och vikter vi ska utgå ifrån,
när vi inte ens känner vår eget hjärtas hemligheter
och inte har en aning om vad som döljs i andras,
men, trots detta, är snabba att fälla omdömen
om våra medvandrares handlingar och vägar?
Hur kan vi överhuvudtaget ha åsikter om andra?
Vi kan ju inte ens reda ut den härva av trådar som leder
till och från oss själva och som ständigt snärjer oss
och hindrar och förbryllar oss.
 

I förlåtelsen ligger förståelsen.
Vänder man på det kan man också säga att förståelsen
öppnar för förlåtelsen. Men vem ska förlåta vad? .....

Det finns ingen hiss i Insiktens hus.
Du måste - mödosamt - gå steg för steg uppför trappan.
Och på vissa steg blir du tvungen att vila - ibland under lång tid
för att hämta andan och tänka över ett och annat.
Efter en lång tid försvinner ledstången,
och efter ännu en längre tid smalnar trappan.
Och när du sätter dig på ett trappsteg för att vila och ser ner på din vandring,
upptäcker du att även trappan är försvunnen!
Då är det dags att ta ett beslut utan annat stöd än från dig själv.
För att sedan ta ett steg ut i något fullständigt okänt.

När du väl vågar steget kan det hända
att du mycket väl igenkänner detta okända.
Att det till och med verkar välkänt och självklart.

Stefan Demert