DEN BOKFÖRDE

Vem jag är?

Jag är den bokförde.

Även de fyra sista siffrorna.

Vad jag är?

"en klingande cymbal"

som låter låter låter - Bloing!

Eller ett uppspänt rispapper
som världen kryper mot
med en brinnande tändsticka.

Jag har små holkar i tiden som jag tittar ut ur.

Där nere ser jag hur dreven går.

Och den store gröne jägmästaren
med sitt koppel av troll.

Han vet vilka träd som ska märkas.
Men låtsas som om inte.

Kisar bara mot lövkronorna
och suger på sin sura gamla pipa.
Stoppad med personnummer.

Stefan Demert

DEN ENDA VÄGEN

Feminismen
är en död väg.

Kvinnan gör samma misstag som mannen:
hon drar en skiljelinje dem emellan.

Men den är redan dragen.

Och nogsamt upprätthållen
av patriarkatet och grå kostymer.

Den behöver inte förstärkas.

Kvinnan
är ju öppningen till nytt liv.

En ny förståelse.

Lilit är solen.
Eva är solkatten.

Adam vandrar vilse i sitt liv.

När de båda upptäcker

sin gemensamma kraftkälla

– kan ingen stoppa

deras sammansmältning
som tvingar alla skapade världar på fall.

Adam och Eva i förening
kommer att gå fram över lik.

Bärande liv.

Stefan Demert

DEN EVIGA DAGEN

Döden går på ängen med alla sina barn.

Det är den första dagen och den sista.

Han leder dem mot fallet, han leder dem mot kvarn,
han för dem mot förgängelse och kista.

Hans lie och hans kåpa betecknar undergång
för alla dem som sluter upp och följer.

Men den som ser hans ögon och den som hör hans sång
förstår att det är någonting han döljer…

För ängen står i blomma, som ängen alltid gjort,
och fjärilarna dansar genom säden.

Och hur än ögat söker finns ingen dödens port.

Den enda skuggan finns inunder träden.

Och döden är en yngling, hans hår är blekt av ljus;
det böljar som en flod igenom världen.

Och sommarn leker blomning och skogen leker sus,
och Karon lägger nät i glitterfjärden,

Livet går på ängen med alla sina barn;
ifrån de allra minsta till de största

– och svalorna har kommit, och Karon vittjar garn.

Det är den sista dagen och den första.

Stefan Demert

DEN GAMLA ELEFANTEN

Ingen.

Absolut ingen

får komma åt
mitt elfenben.

Ingen får kapa mina betar.

Jag kan sända låga toner
ut över savannen.

Då kommer till undsättning
elefanternas gud,

Då kommer han rusande
genom de låga buskarna
knäckande träd.

Ty jag har ett värde
högre än
mitt elfenben.

Stefan Demert

DEN HELIGA PLATSEN

Urbefolkningen

vill hindra ett oljebolag

från att borra

på en för befolkningen
helig plats.

Oljebolaget

kan naturligtvis inte inse
att det skulle kunna finnas
heliga platser.

– att det,

sånär som på lite buskar och stenar,

skulle kunna finnas något mer

på en sådan plats.

Allra minst något heligt.

För den som söker andliga upplevelser

finns ju för ändamålet

byggda kyrkor och kapell
och tjänstemän.

Dit kan dom väl gå

med sina trädandar,

blomsterandar, bergsdevor
och vattengudar.

Oljan måste i dagen

för att hålla natten borta
och spökena på avstånd.

Det gäller att tänja på tiden,
uppskjuta inslockningen,

pressa in

ännu en välfärdsdag

i seklet.

Stefan Demert

DEN INRE MÄNNISKAN

Jag tänder två vita ljus.

De brinner med likadana lågor.

Det ena ljuset kallar jag Liv.

Det andra kallar jag Död.

Ser man någon skillnad?

Lyser det ena starkare än det andra?

Är den ena lågan vackrare än den andra?
Blir de båda kortare och kortare?

Ja. Samma sak sker med de båda ljusen.
Alltså är det ingen skillnad på dem.

Nu gör jag så här: Jag tänder ett ljus,
och jag låter det brinna ner.

Innan dess låga slocknar helt tänder jag

ett nytt ljus på den - och låter det brinna.

Och när detta ljus låga falnar
överför jag den till nästa ljus.

Så befruktar Liv och Död varandra.

Själva ljusen skiftar men lågan är densamma.

Vad vi kallar denna process är ointressant.
Den pågår bortom benämningarna.

Varje inre människa är en sådan låga.
Hon känner sin osläckbarhet.

Hon känner inte till begreppen Liv och Död.
Alla begränsningar förintas i ljuset av henne.

Stefan Demert