Stefan Demert

lördag 11 juli 2020

BREVET FRÅN SINGAPORE

Det kom ett brev från staden Singapore,
det första tecknet efter fyra år.

Dess skrift var fläckar utav mången plump.
Jag läste brevet sväljande en klump.

Det kom ett brev tre dagar efter jul.

Det lyste opp vårt gråa lilla skjul.

Vi lade undan vårat luffarschack
och far tog på sin gamla bröllopsfrack.

På utdragssoffan bänkade vi oss
och tände vårat sista tomtebloss.

Jag läste högt och far bredvid mig satt
med handen sin bak örat som en tratt.

Med vemod slukade vi varje ord,
och tårar föll på vårat nötta bord.

Du skrev om hamnar och om mången bar
så att det vattnades i mun på far.

Du skrev om stormar och om väder lek
då det ej duger att va' feg och vek.
När det var slut jag lade brevet ned,
sen satt vi där och hulkade och led.
Sen tvinga hungern far att ta sin spark
och åka ut och leta lite bark.

Jag fattar blyertsen och skriver så,

i hopp om att du detta brev ska få…

”Du kan ej ana hur vi två ser ut.
Vi går i trasor, pengarna är slut.

Vår brunn har sinat, korna har fått löss.

Vår lycka dog den dag du gick till sjöss.

Ur strumpan tittar mången frusen tå
och vi har skägg till naveln båda två.

Så du förstår att saknaden är stor.
Kom hem och pyssla om oss, kära mor.”

Stefan Demert

BRYGD

Det bodde en häxa i Lagomma by

– asbestium - dum - dej

som kokade brygder av dimma och dy

- aluminium - pompei

Hon spådde i aska, hon spådde i sump,

hon hittade guld i den gråaste klump,

och hon hittade bly i den klaraste blick.

Hon hittade oro och törnen och stick

där andra såg rosor och ro.

Den häxan var hemsk, må du tro!

– där hon satt vid sin gryta och rörde och rev
och bjöd på en slick ur sin slev,

understundom.

Den häxan fick prygel, så mycket man tål

– apokalyps - dum - dej

Sen blev hon bespottad och bränd upp på bål

- aluminium - pompei

Hon viskade väg, men vi visste ej vart.

Hon spådde för dystert, hon spådde för svart.
Hon kunde se spöken på ljusaste dan.

Hon var kvick som ett silver och listig som fan.

Och hennes vidriga brygd
den stank över hela vår bygd.

Det gick ej att leva och andas däri
och detta kom småningom vi
underfund om.

Må häxor och trollkarlar brinna som ved

– avgasium - dum - dej

som inte kan låta oss vara i fred

– aluminium - pompei

Som jämt ska berätta om smärtor och sting,
om nedfall och gifter och gruvliga ting.

Som håller ett finger i vinden som drar
och varnar för kommande ovädersdar

och eländes jämmer och ve

– och tjatar att vi måste se!

Nej, nu låter vi dessa förkolna på bål
och utbringar därtill en skål!

Låt oss blundom !

Stefan Demert

BUNKERBALLAD

Se upp för den svarta skräcken!
Den kommer och tar dig snart.

Snart hoppar den upp ur säcken,
det är ju helt uppenbart.

Den bidar sin tid och väntar,
som gas i en flaska spray.

Så fort du på dörren gläntar,
suger den tag i dig.

Då gäller att du står rycken
och har ett bastant försvar.
För annars slits du i stycken
så inte en tofs blir kvar.

Då biter han dig i strupen

- varmed du ofta gol -
och kastar dig nedför stupen.
Så skaffa dig en pistol!

Så skaffa en pansarbyxa
och en kavaj av plåt,
och köp dig en redig yxa,
kanon och en pansarbåt.

Och gjut dig ett bunkerrede,
försett med en dörr av bly.
Planera väl för det skede
då det är för sent att fly.

Knivar och saxar vässa.
Köp en skottsäker väst.

Tryck ner en hjälm på din hjässa.

Köp piller mot stress och pest.
Det finns så mycket att välja,
handla med hugad håg.

Livet vill gärna sälja
ur sin postorderkatalog.

Livet vill gärna ge dig
en chans att få stanna kvar.

Livet vill gärna se dig
som gäst ännu några dar.

Och faller den stora bomben,
så drager du för gardin
och sitter i katakomben
och öppnar en flaska vin.

Må mänskor och hundar vråla
därute bland blod och död.
Du har ju din pansarhåla,
på dig går det ingen nöd.

Vad gör det väl att dom vrålar,
du räds inte själva fan.

Du lyfter ditt glas och skålar
för livet och morrondan!

Stefan Demert

BÖDELN

Bödeln är sin handlings offer.

Ingen dömer oss.

Vi dömer oss själva.

Vi är domare och anklagad i ett,
vår egen läromästare och elev,
torterare och tröstare,
tyrann och slav.

Våra handlingar bryter väg åt oss.

Detta är den perfekta rättvisan.

Vi slipar vår egg mot erfarenhetens slipsten,
den alltid växande, roterande stenen.

När eggen är färdigslipad ska allt den klöv sammanfogas.

Ty vem kan skilja vind från vind, eld från eld?

Det goda är - men det är icke gott.
Det onda är - men det är icke ont.
De är vandrare och ränsel. Ränsel och vandrare.

Trädets krona skyddar fågeln,
och fågeln håller kronan upprätt
med sitt grepp om kvisten.

När mänskan skiljde åt det som är ett,
när hon klöv trädet,

var hon blixtens like,
hård och skoningslös.

När yxan lyfts ur det som klövs
står trädet där igen.

Och den som karvar in ett hjärta i dess stam

vet inte hur rätt han har.

Stefan Demert

BÖDLARNA

Herre.

Välsigna bödlarna.

Ty de veta icke vad de göra.

Ditt ljus bor i såväl dem som i deras offer.
Du känner dem alla. Du vet deras väg.

Vi känner dem inte, Herre. Vi svär oss fria.

Vi tvår våra händer. Vi sminkar över våra bödelsmärken.
Vi pekar och säger: Se bödlarna!

Du känner bödlarnas ensamhet.

Du är med dem när de ordnar med sina don i gryningen;
när de provar falluckorna eller drar längs eggen med fingret.
Du känner torterarnas hjärtan.

Herre. Välsigna bödlarna.

Förlåt dem deras blindhet. Och förlåt oss våran.

Förlåt mullvaden för att den inte ser stjärnan,
och måsen för att den inte känner jordens gångar.

Förlåt oss, när vi ropar ut de skyldigas namn

men glömmer våra egna; när våra tungor i oförstånd
klipper sönder våra medmänniskor.

Varje gång vi vänder någon ryggen
stängs en möjlighet framför oss som en dörr.

Inte dömde du den första bödeln,
barnet med en sten i handen.
Du bara insåg att han blivit till.
Och lika lite som du dömde den förste,
dömer du den senaste i raden.

Medan vi för lista över bödlarna.
Och skriver dyra räkningar i våra hjärtan.

Du dömer inte. Du väntar. Du ser tiden an.
Och ser hur bödlar och offer byter plats,
hur svärd lämnas över från en hand till en annans.

Dansen går i spegelsalen,
ty endast kringgärdade av speglar
kan vi peka och ropa: Se bödlarna!

Som rovfåglar kretsar bödlarna över världen

Medan blivande skarprättare slumrar i ägg

Vem torkar bödelns tårar

Vem vaggar bödelns huvud i sitt knä

Vem kysser hans näbb och värmer hans klor i händerna

Herre. Välsigna bödlarna

CIVILISATION

Ur vår civilisation har vi redan kramat det mesta

– som vatten ur en svamp.

Nu börjar sönderdelandet av själva svampen.

Det skapas ständigt nya behov

av saker vi inte behöver,

på bekostnad
av våra andliga behov.

Vi är ett primitivt folk

i ett underutvecklat land.

Vårt liv går ut på att förneka döden,
att se den som en fiende i svart kappa,
som hotar vårt och våra vänners liv.
Döden blir en vak vi sparkar i

- ett sugande svart hål -

och livet den is som omger vaken,
och som vi försöker få naglarna att fästa i.
I panik.

Liv och död är samma vatten - i olika stadier.
Vi bygger upp idyll - och pysselmurar mot döden.

Vi skulle aldrig kunna sitta på huk vid lägerelden
och tala förtroligt med andarna omkring oss.

Tanken får oss att rysa, nej, vi knäpper på elspisen,
sätter på radion och håller lamporna tända.

Allt för att slå sönder tystnaden
och splittra mörkret som vill in.

Vår trygghet är programmerad och statsstyrd.

Vi bekämpar döden med strålkanoner
och hjärt-lungmaskiner.
Medicinskåpen är fyllda.

Vi hyllar dem som lever längst.
Sådan är vår civilisation.
Primitiv.

Den har inte gett oss annat än ting
att råda över och handskas med.

Vi staplar dessa omkring oss
och skruvar upp volymen.

"Vad tyst det blev” kan någon säga,
när samtalet kom av sig några sekunder.

Vi borde fatta varandras händer, vara tysta -
och försöka skaka av oss allt

som civilisationen lagt på våra axlar,
och försöka uppnå den gemensamma känslan
av att vi alla delar varandras öde.

Stefan Demert