SPLIT VISION

SPLIT VISION

Jag vet en som tröttnade på spelet
och spikade fast pucken i sargen.

Inte ens alla kungens vaktmästare
kunde dra loss den.

Jag vet en annan som gjorde ett hål i isen
så hela arenan vattenfylldes.

Det gäller att inte bli påslagen, blåslagen, inslagen, nedslagen, utslagen.

Det gäller att inte bli utvisslad, utvisad, utburen, utesluten.

Det gäller att undvika

att få slag på skridskon, tacklas mot sargen, boardas mot planket, fällas bakifrån,

bli knätacklad, ihopknycklad, spearad i magen och rappad på käften.

Det gäller att ha ögon över hela kroppen. Split vision.

Det gäller att få mycket istid. Att inte nöta filten.

Det gäller att utnyttja chanserna. Ta för sig i närkamperna.

Hugga, sparka, slå, böka, stånga. Det gäller ju framtiden l

Split vision. Inga bakhåll. Inga framtjuvar. Inga lönnmördare. Inga lasergevär.

Ögon i nacken, i pannan, i ryggen.

Hypersplit vision.

Det gäller att inte bli såld till småklubbarna. Att behöva gå ut bakvägen.

Att behöva förklara för dem som undrar varför man försvann.

Varför man hamnade offside.

Varför man blev avblåst. Och utbytt. Och fick kontraktet rivet.

Det gäller att inte bli klubblös. Att hålla i klubban.

Att inte behöva
vingla hem genom skogen på rostiga skridskor.

Det gäller att kunna lägga dem på hyllan nyslipade.

Har man bara ögon över hela kroppen

– split vision -

kan man lämna rinken levande, klä av sig skydden
och få såren omskötta
av änglar.

Och få se sin tröja hissas mot taket i The Hall of Fame.

Och ha ett litet kapital för resten av resan.

Stefan Demert

SPÖKBÅTEN

SPÖKBÅTEN
(melodi "Henry Martin" från 1600-talet, trad) 

Hej hå, alla gastar, som finnes ombord, en spökbåt jag ägnar min låt!

Den seglar så djupt i det böljande hav att ej sol kommer åt.

Låtom oss skåla för sådan en båt!

Den visar sig aldrig men skådas ändå, den orsakar larm och panik.

Det ryktas om intrång och kränkning av gräns och ilandflutna lik.

Skål och gutår för var glittrande vik!

Vad var det där borta som sågs och försvann? Var det den eller tärnan som dök?

Vad var det som flög över martallens skreva i soldis och rök?

En duva måhända - eller en hök?

Spökbåten lutar i vass och i säv, dess offer har inte en chans.

Det var nån som såg periskopet bland vågornas blågråa glans.

Men det var borta långt innan det fanns.

Vad gömmas i mörkret, vem vet vad som döljs av dyningen in emot strand?

Är det djävulen själv som bespanar vår kust och med kloförsedd hand
inväntar timmen att greppa vårt land?

Vad händer där ute, vad är det som sker - när natten är svart som en säck?

Är det vapen som rasslar och främmande ord och soldater på däck?

Skål, allihop, för vår fruktsamma skräck!

Håll sjunkbomber klara; var noga på vakt.

Var redo att offra ert blod.

Det finns nåt därnere, det har registrerats av radar och lod.

Skål och gutår för vårt manliga mod.

Hej hå, alla gastar, ni kan koppla av; för oro det gives ej skäl:

Det var inga u-båtar - det var blott sillstim och minkar och säl...

Så var det med det - och det var väl för väl, 
ja, det var väl för väl,
det var väl för väl.

Stefan Demert

STEN OCH MÅS

STEN OCH MÅS

 

Gravstenarna sträcker sig upp ur mullen,
slickande i sig livet på den ljusa ytan,

– som grå tungor,
mumlande sina namn och årtal.
Öden nuddar varandra.

Namnen nöts omärkligt ner av vindar och glömska.
Livets ängel krattar gångarna,

vattnar, och kastar vasernas vissna blom.

Bofinkar bygger i lindarnas lövverk.

Över en nybegravd har några dragit ett blomstertäcke.
Lågmälda släktingar slamrar lågmält med finporslinet
och vrider halsar intvingade i vita kragar och svarta halslinningar.

Florsocker på bordet

och Dödens bageri har levererat kakor med chokladkors på.
Prästen knaprar fint och deltar tillmötesgående.

Förbi kyrkogården dånar långtradarna

med last av fällda skogar och fruset kött;
och den ihjälslagna huggormen,

som barnen kastat på myrstacken,

förlorar sin skepnad, övergår sakta till myror
och försvinner sönderdelad i gångar och tunnlar.

Hon som i tjugo år, minst en gång i veckan,
gick till graven vid björken
vilar osörjd - men gråt inte över henne: Någonstans
går en man med en klingande klocka i handen

och ropar: God morgon och god afton,
alla vackra varelser och väsen. 

Med mörkret - sedda endast av dolda ugglor -
kommer gravskändarna,

välter stenar och rycker upp kors,
omedvetna om att ingenting finns att skända.
En sten faller med ansiktet nedåt,

en människas egennamn dras i smutsen,
men hennes ego känns inte vid något namn,
det vilar på vinden

som måsen över havet

– överblickande.

Stefan Demert

STRIP TEASE

STRIP TEASE

 

7:e distriktet. Rapport nr 1, julafton 24/12 - 81:

"Den nakne" greps på restaurang "Duvan"
sedan anmälan gjorts om störande av ordningen.

Han hade åsetts avtagande sig den obligatoriska rustningen.

I arrestlokalen vägrade ”den nakne", trots såväl hot som löften,
att ta på sig rustningen.

Han sa att han klarade sig utan. Vi förklarade att han var sårbar.

Han sa att han inte längre kunde såras. Att han inget fruktade.

Vi sa att det var lika med döden att i vårt samhälle i denna tid
ge sig ut utan rustning.

Ingen vettig människa underlåter att skydda sig mot omvärlden.

Upplyste vi honom om.

Vi måste betrakta" den nakne" som livsfarlig för hela samhällskroppen,
en ekonomisk fara, ett hot mot utvecklingen.

Det värsta är att det sprider sig; våra fängelser kommer att fyllas
av dessa försvarslösa.

"Den nakne" gick bort till ena väggen och skrapade bort lite puts med nageln;

”Vad finns det under?" sa han, och: "Är detta byggnadsverk verkligen värt
att bevara och försvara?"

Jag frågade om han inte i solidaritetens och medmänsklighetens namn
kunde tänka sig att ta på sig rustningen.

Han sade att han just i dessas namn tagit av den.

"För anständighetens och dina barns skull då." föreslog jag.

Då svarade han: "Mina barn är inte mina." samt "Anständighet är en inre egenskap."

Hur komma till tals med en sådan.

Innan han fördes ner i cellen igen vände han sig om och sa:

"Med den avlagda rustningens tyngd ökar vandringens lätthet."

Stefan Demert

SVEK

SVEK

Politikerna och partiideologerna sviker oss.

Alla övertrumfar varandra i löften om standardstegring och tillväxt.
Välfärden ska ökas. Ingen säger: "Nog. Nu är det nog.

Här måste vi göra halt och påbörja ett återtåg.

Vi måste finna oss själva

i den hög av bråte som vuxit kring oss!"

Sanningens vitögon stirrar på oss ur skogar,
raviner och ängsgräs.

Snart ser du inte din spegelbild i sjön.
Då är du på väg att utplånas.

Molnen drar som kätting över landen
bärande sin gränslösa giftgröna ärg,
och i de överfulla städerna växer cancern
närd av plåtströmmen och de gråa regnen.
Det lyser rött vid alla övergångsställen. Inte av vallmo.

I barnvagnen vibrerar det sovande barnets
näsborrar, belysta av neonljuset.

God natt, dyra prins!

Valaffischerna flagnar och rivs av blåsten.
Löften lossnar och virvlar bort i höstkvällen.

Välfärden bygger på felvärden.

Stefan Demert