STEN OCH MÅS

STEN OCH MÅS

 

Gravstenarna sträcker sig upp ur mullen,
slickande i sig livet på den ljusa ytan,

– som grå tungor,
mumlande sina namn och årtal.
Öden nuddar varandra.

Namnen nöts omärkligt ner av vindar och glömska.
Livets ängel krattar gångarna,

vattnar, och kastar vasernas vissna blom.

Bofinkar bygger i lindarnas lövverk.

Över en nybegravd har några dragit ett blomstertäcke.
Lågmälda släktingar slamrar lågmält med finporslinet
och vrider halsar intvingade i vita kragar och svarta halslinningar.

Florsocker på bordet

och Dödens bageri har levererat kakor med chokladkors på.
Prästen knaprar fint och deltar tillmötesgående.

Förbi kyrkogården dånar långtradarna

med last av fällda skogar och fruset kött;
och den ihjälslagna huggormen,

som barnen kastat på myrstacken,

förlorar sin skepnad, övergår sakta till myror
och försvinner sönderdelad i gångar och tunnlar.

Hon som i tjugo år, minst en gång i veckan,
gick till graven vid björken
vilar osörjd - men gråt inte över henne: Någonstans
går en man med en klingande klocka i handen

och ropar: God morgon och god afton,
alla vackra varelser och väsen. 

Med mörkret - sedda endast av dolda ugglor -
kommer gravskändarna,

välter stenar och rycker upp kors,
omedvetna om att ingenting finns att skända.
En sten faller med ansiktet nedåt,

en människas egennamn dras i smutsen,
men hennes ego känns inte vid något namn,
det vilar på vinden

som måsen över havet

– överblickande.

Stefan Demert