FORMLEK

FORMLEK

Allt är en lek med former.

Bortom formerna är dess skapare, det formlösa,
det i alla former manifesterade.

Vi bor i formen men tillhör den inte.

Vi tillhör det formlösa. Skaparen.

Det formlösa saknar inte identitet

– det är identiteten.

I det formlösa är det av oss värderade
förenat utan värdering:

ont-gott är ett
sorg-glädje är ett

kärlek-lidande är ett

Ty det som formens öga uppfattar som tragiskt
kan vara ett trappsteg till glädjen.

Det vi upplever som mörker i tanke och handling

är endast skuggor eller sotflagor som lätt skingras
av minsta ljus eller vindfläkt.

I formens värld är ingen form värd mera eller mindre kärlek än en annan.

Men vårt fysiska jags grumliga sinnen hindrar vår fjättrade kärlek
att göra sig fri och omsluta alla former.

Vi är formernas inneboende. Ständigt uppsagda.

Jagande förståelsen.

Stefan Demert

FROST

FROST

Oktobermorgon. Luleå.
Låg sol in i en skogsoas bland fasaderna.

Gick på frostmattor bland isgardiner och kristallkronor.
Tallarna klirrade mot himlen.

Mossorna var spröda som småkakor.

I lingonriset var det som om någon rik knös
hällt ut några säckar blandade ädelstenar.

Inte ett blad, inte ett barr hade frosten glömt.

Den hade till och med rätat upp några sista svampar
genom att klä dem med köldglasyr. Avklädda skulle de fallit ihop.

Har du gått bland blåbärsbuskar som klingar mot foten?

Solen steg och försökte slicka i varje vrå,
som en myrslok i en termitstack

– och frosten sprang ner under stenen som ett silvertroll.

För att invänta nästa natt och med vassare vapen återta.

Säsongens första tåkniparkyla.
Hotellfrukosten värmde.

Våren var en avlägsen bild.

Som åkerbärsblomman
på lättmjölkspaketet.

Stefan Demert

FRUSET KÖTT

FRUSET KÖTT

Med ett lass av fruset kött 

stannar långtradarn vid rött, 

bakom bommen medan tåget kör förbi.
Det är något som förfrusit.

Det är någon som förblött,
som bestulits på sin rätt att vara fri.

Det är dags för alla döda att gå ut ur sina rum.

Det är dags att långsamt räta varje linje som blev krum.

Det är dags att forma egot till ett vi. 

Stefan Demert

FRÄLS OSS FRÅN FRUKTAN

FRÄLS OSS FRÅN FRUKTAN

Fruktan

är hatets och intoleransens drivfjäder,
stängslet mellan människor och nationer.

Fruktans första byggsten

är rädslan att förlora något: barn, liv, hem, ting.

Utan ägandebehov ingen Fruktan?

Vi kommer att förlora allt. Så varför denna Fruktan?

Den tillhör också det förgängliga.

Vilka svårigheter som än väntar oss,
vilka öden som än väntar oss,
vilken död som än väntar oss
undkommer vi alltid med livet i behåll.

Därför är det dags att börja rulla in
taggtråden runt hjärta och ägor.

Stefan Demert

FRÄMLINGEN

FRÄMLINGEN

Jag är från ett land långt borta där alla känner mitt namn.

Jag kom i en dimgrå gryning som främling till denna hamn.

Här mötte mig trånga gränder och avfall vid varje port.

Det levde ett folk av skuggor på denna förgätna ort.

De slipade svärd och knivar. De vässade tand och ord.

Och i deras mörka gränder låg lik efter brodermord.

De gingo i branta trappor med stövlar av bly och järn,
och kring sina karga ägor byggde de mur och värn.

Det var som de vore döva och blinda för livets ljus.

De satt bakom grå gardiner i tysta och mörka hus.

Här går jag med stor förundran och vet inte var jag är.

Men likväl är jag den samme som folket som lever här.

De bär som på stora speglar i labyrinter och prång,
och där blir jag återspeglad i alla på samma gång.

Jag fylldes med skräck och fasa den dag då jag plötsligt fann,
att bland detta folk med speglar jag bar på en likadan.

Jag såg då att främlingskapet det var inte enbart mitt.

De sökte i samma gränder och var och en bar på sitt.

Det var samma stad för alla. Det var samma väg vi gick.

Och dimmorna runt omkring mig de kom ur min egen blick.

Stefan Demert