FRÄMLINGEN

FRÄMLINGEN

Jag är från ett land långt borta där alla känner mitt namn.

Jag kom i en dimgrå gryning som främling till denna hamn.

Här mötte mig trånga gränder och avfall vid varje port.

Det levde ett folk av skuggor på denna förgätna ort.

De slipade svärd och knivar. De vässade tand och ord.

Och i deras mörka gränder låg lik efter brodermord.

De gingo i branta trappor med stövlar av bly och järn,
och kring sina karga ägor byggde de mur och värn.

Det var som de vore döva och blinda för livets ljus.

De satt bakom grå gardiner i tysta och mörka hus.

Här går jag med stor förundran och vet inte var jag är.

Men likväl är jag den samme som folket som lever här.

De bär som på stora speglar i labyrinter och prång,
och där blir jag återspeglad i alla på samma gång.

Jag fylldes med skräck och fasa den dag då jag plötsligt fann,
att bland detta folk med speglar jag bar på en likadan.

Jag såg då att främlingskapet det var inte enbart mitt.

De sökte i samma gränder och var och en bar på sitt.

Det var samma stad för alla. Det var samma väg vi gick.

Och dimmorna runt omkring mig de kom ur min egen blick.

Stefan Demert