HUVUDET

HUVUDET

Det fanns en tid

då människan kommunicerade med djuren.
Det var långt innan intellektets frö myllats ned i det mörker
varifrån människan skulle komma att styra sina handlingar.

Innan syndafallet.

Innan kärleksstammen klövs i ont och gott.

Innan pratkvarnarna börjat mala, tugga och pulverisera.

Innan konferensborden särade människorna åt

– då elden förenade dem,
och då sittstocken ännu inte blivit en formgiven träspillra.

Då varje ord var mättat

av otvetydighetens tyngd och lätthet;
innan de blev ett restlager av hålkort, meningsgirlander,
samtalskonfetti och sönderskjutna pricktavlor.

Då levde ännu språket i världen.

Det som kom att ersättas av lexikon, översättningar och parlörer.
Ögon mötte ögon i samförstånd.

Ingen hade ännu sänkt blicken och vänt sig bort.

Men i en myr har man nu funnit ett huvud.

Med ögon slutna och med läppar stängda.

Och detta huvud förevisas nu

såsom det var när det blev funnet:

– skiljt från kroppen spetsat på en påle.

I led går människor förbi och ser på detta huvud.

Som om de aldrig sett ett huvud.

Som om de aldrig har förstått
att det har funnits mänskor före dem.

Om nätterna kan man höra detta huvud ropa:

“Viva esperanto de spiriti!

  Kali maera, peacocks und Katzen!
  Hell, angelos et sköldpaddor!"

Och detta huvud visar
hur vårt eget en gång ska bli satt.

På en stam som ingen yxa delat.

Stefan Demert

HUVUDTEMA

Huvudtema I

Utanför på gården i sandlådan, sitter två små barn
och öser sand i hinkar. De småpratar.

Öser i, häller ut. Öser i igen.

Vad är det med det då?

Jo, båda har hockeyhjälmar på sina huvuden.

Mitt i sandlådan. Mitt i sommaren.

Det är trettio meter till närmaste väg.

Jag börjar ana att duvorna i björkarna
är utsända spioner från Trafiksäkerhetsverket,

Socialstyrelsen, BRIS och Allmänna Övervakningsnämnden.

Vi kan inte nog skydda oss mot det eventuellt tänkbara.

Hjälmarnas antal växer.

Men ännu är allas hjärtan oskyddade. Gudskelov.

Tills vi tvingas bära skottsäkra västar

Huvudtema II

När Nippe blev påkörd och dog

- han skulle cykla och köpa en tidning åt en gubbe,

sa någon att hjärnan

rann ut på gatan, vid bilhjulet.

Vi tänkte oss bilden men fortsatte att cykla
med vind i håret och badbrallorna på styrstången.

Det var ju det som var vitsen med att cykla.

Inte att, iförd hjälm, mäta sträckor och kalorier.

Och slita i femton växlar.

Huvudtema III

Men tänk om man ramlar då? Kör på något.
Blir påkörd. Och flyger i en båge …

Då är det nog bra med hjälm. Eller…?

Och när ens eget barn ligger där! Och har klarat sig!

Vad ska man svara på det!

Kanske: Om jag har lärt mitt barn att det ska älska livet
och vara rädd för döden har jag misslyckats.

Livet är inte något man lever i förebyggande syfte
att undgå döden. Livet har ingen hjälm.

Det väjer inte för det oundvikliga. Det ropar döden till sig.

Och den kommer och lägger till som en båt vid en kaj.

Enligt turlistan.

Stefan Demert

HÄNRYCKNINGENS TID

HÄNRYCKNINGENS TID

Å vad det doftar från häggarna.
Å vad det ångar vid väggarna.

Å vad det spränger i markerna

Å vad det prunkar i parkerna

Å vad det svider i hjärtats kött

Å vad det vaknar i allt som har dött 

Så kom då ryckningen och ryckte hän.
Den ryckte blommor och den ryckte trän.

Den ryckte brudpar så de gifte sig,

men aldrig nånsin att den ryckte mig - !

Du kände mig aldrig det har jag förstått,
nu går våra vägar isär.
Där jag såg ett vindskydd där såg du ett slott.

Vi mätte väl världen med olika mått.

Nu är det precis som det är.
Man lever så länge man lär.

Stefan Demert

HÄR LEVDE EN MAN

HÄR LEVDE EN MAN

Här levde en man.

Många fann honom butter och inåtvänd.

Men hans kärlek fick hans tal att stocka sig
och hans händer att famla efter stöd.

Han försökte hämta något bortom sig själv
som han visste tillhörde alla
och som han ville dela med sig av.

Men hans omgivning uppfattade honom
som fientlig och svåråtkomlig,
ty han deltog sällan i andras glädje.

Men han tog deras sorg till sig och kved i mörkret.

Hans allvar gjorde folk osäkra.
Motvilligt gick det upp för honom
att han skrämde de han älskade,
ty ibland brände hans öga,
högg hans tunga och hans leende lyste för sällan.

Han blygdes då över sin oförmåga att nå fram
och skämdes över sin förmåga att få människor
att vända sig bort och besvara hans tal med ryggen.

Då gick han ut i skogen.

Han ylade mot månen och skrek mot solen.
Han famnade trädet och grenslade stenen.

Han hamrade med knytnävarna mot marken
och tiggde om att få sitt hjärta frilagt.

Så förflöt hans liv.

Just nu lyfter den lätta lilla kistan av balsaträ
med hans själ i upp ur mullen.

Vad finns kvar?

Några brev med hans namn på och några rader i ett block:

"I handflatan minnet av hundens mjuka päls.

I nysnön spåren vid min dörr av någon
som varit mycket nära under natten.”

Stefan Demert

HÖR!

HÖR!

Det rasslar, väser. Frasar.

Säg ingenting!

Jag ska komma på det!

Det kan vara av tyg. Ja, tyg är det nog.

Som slår och fladdrar.

Och om jag tittar ut: vad är det för väder?

Blåser lite. Blåser ganska ordentligt egentligen.

Vad kan det vara för ljud? Nu vet jag! NU vet jag!

Det är det ljud som uppstår när någon vänder
kappan efter vinden!

Att jag inte kände igen det…
Jag som gjort det själv så många gånger.

Det där beredvilliga frasandet.

Och den där sköna känslan när man blir struken medhårs.

När man släpper alla de vapen man barrikaderat sig med
och bugande träder ut inför fogdarna och massan.
Befriad och osjälvständig!

Grubblet får man ta senare.

När man i nattmörkret kommer att älta
varför man vek ner sig och svek sig själv.
Jo, nog vet jag.

Jag hör kappan slå där ute från någon som just

ger upp sitt liv, sitt unikum

för att smälta in i armén av samhällstillvända

packåsnor.

Stefan Demert