HÖR!

HÖR!

Det rasslar, väser. Frasar.

Säg ingenting!

Jag ska komma på det!

Det kan vara av tyg. Ja, tyg är det nog.

Som slår och fladdrar.

Och om jag tittar ut: vad är det för väder?

Blåser lite. Blåser ganska ordentligt egentligen.

Vad kan det vara för ljud? Nu vet jag! NU vet jag!

Det är det ljud som uppstår när någon vänder
kappan efter vinden!

Att jag inte kände igen det…
Jag som gjort det själv så många gånger.

Det där beredvilliga frasandet.

Och den där sköna känslan när man blir struken medhårs.

När man släpper alla de vapen man barrikaderat sig med
och bugande träder ut inför fogdarna och massan.
Befriad och osjälvständig!

Grubblet får man ta senare.

När man i nattmörkret kommer att älta
varför man vek ner sig och svek sig själv.
Jo, nog vet jag.

Jag hör kappan slå där ute från någon som just

ger upp sitt liv, sitt unikum

för att smälta in i armén av samhällstillvända

packåsnor.

Stefan Demert