HUVUDET

HUVUDET

Det fanns en tid

då människan kommunicerade med djuren.
Det var långt innan intellektets frö myllats ned i det mörker
varifrån människan skulle komma att styra sina handlingar.

Innan syndafallet.

Innan kärleksstammen klövs i ont och gott.

Innan pratkvarnarna börjat mala, tugga och pulverisera.

Innan konferensborden särade människorna åt

– då elden förenade dem,
och då sittstocken ännu inte blivit en formgiven träspillra.

Då varje ord var mättat

av otvetydighetens tyngd och lätthet;
innan de blev ett restlager av hålkort, meningsgirlander,
samtalskonfetti och sönderskjutna pricktavlor.

Då levde ännu språket i världen.

Det som kom att ersättas av lexikon, översättningar och parlörer.
Ögon mötte ögon i samförstånd.

Ingen hade ännu sänkt blicken och vänt sig bort.

Men i en myr har man nu funnit ett huvud.

Med ögon slutna och med läppar stängda.

Och detta huvud förevisas nu

såsom det var när det blev funnet:

– skiljt från kroppen spetsat på en påle.

I led går människor förbi och ser på detta huvud.

Som om de aldrig sett ett huvud.

Som om de aldrig har förstått
att det har funnits mänskor före dem.

Om nätterna kan man höra detta huvud ropa:

“Viva esperanto de spiriti!

  Kali maera, peacocks und Katzen!
  Hell, angelos et sköldpaddor!"

Och detta huvud visar
hur vårt eget en gång ska bli satt.

På en stam som ingen yxa delat.

Stefan Demert