HÄR LEVDE EN MAN

HÄR LEVDE EN MAN

Här levde en man.

Många fann honom butter och inåtvänd.

Men hans kärlek fick hans tal att stocka sig
och hans händer att famla efter stöd.

Han försökte hämta något bortom sig själv
som han visste tillhörde alla
och som han ville dela med sig av.

Men hans omgivning uppfattade honom
som fientlig och svåråtkomlig,
ty han deltog sällan i andras glädje.

Men han tog deras sorg till sig och kved i mörkret.

Hans allvar gjorde folk osäkra.
Motvilligt gick det upp för honom
att han skrämde de han älskade,
ty ibland brände hans öga,
högg hans tunga och hans leende lyste för sällan.

Han blygdes då över sin oförmåga att nå fram
och skämdes över sin förmåga att få människor
att vända sig bort och besvara hans tal med ryggen.

Då gick han ut i skogen.

Han ylade mot månen och skrek mot solen.
Han famnade trädet och grenslade stenen.

Han hamrade med knytnävarna mot marken
och tiggde om att få sitt hjärta frilagt.

Så förflöt hans liv.

Just nu lyfter den lätta lilla kistan av balsaträ
med hans själ i upp ur mullen.

Vad finns kvar?

Några brev med hans namn på och några rader i ett block:

"I handflatan minnet av hundens mjuka päls.

I nysnön spåren vid min dörr av någon
som varit mycket nära under natten.”

Stefan Demert