BABELS TORN

BABELS TORN

I samförstånd och i tro

byggdes i fas på fas

det väldiga Babels torn,
tills arbetet nederlas.

Ty missförstånd och misär
såddes bland jordens barn.
Av Babels mäktiga torn
blev endast en grottekvarn.

När åtskillnaden blev lag
så splittrades land och ord;
och ur denna svarta sådd
kom tvedräkt och brodermord.

För allt som var harmoni
blev människan döv och blind;
och mening och ändamål
- blev jagande efter vind.

Men språkförbistringens tid,
som delade allt itu,
den sträcker sig ända hit
och är lika tydlig nu.

Och bygget på Babels torn

kan bara tas upp igen
om endräkten återföds
och fienden blir en vän.

Stefan Demert

BALLAD OM MAKTEN

BALLAD OM MAKTEN

Den förste som regerade vårt land var konung Nolla.
Men om han gjorde någonting var ganska svårt att kolla.
Han syssla mest med såna ting som rörde hans person,
så inte var det konstigt att det blev revolution.

Vi gjorde vad vi borde för längesen ha gjort, 

vi reste våra vapen och sprängde slottets port

och hängde honom lodrätt i en snodd från en gardin, 

men barn och hustru skonades - vi var väl inga svin. 

Sen hördes över byarna vårt segerjubel skalla 

"Frihet, jämlikhet åt alla !"

Och den som hade makten nu var Stora Generalen.

Han skratta jämt på bilder men han var en riktigt hal en.

Han talade i timmar, han var svag för retorik

och fann han någon farlig, gick han gärna över lik. 

Han ansåg att han själv var ett sändebud från Gud 

och öste på oss skatter och utegångsförbud.

Då tyckte vi nog alla att vi borde vända blad:

- Han föll för några kulor vid en militärparad! 

Sen hördes över byarna vårt segerjubel skalla; 

"Frihet, jämlikhet åt alla!"

Den man som styrde landet nu, det var en Fänrik Fluga, 

en son av folket, uppväxt i en fattig torparstuga.

Dessutom var han stilig, han gick hem hos folk och fä 

men det visade sig sedan att hans skalle var av trä.

Han omgavs av en hänsynslös, diktatorisk klick 

och fjärma' sig från folket ju mera makt han fick.

Så vi gjorde vad vi måste för att skydda våran stat;

- Han flög i tusen bitar vid ett listigt attentat! 

Sen hördes över byarna vårt segerjubel skalla: 

"Frihet, jämlikhet åt alla!"

Nu är det lugnt i byarna och lugnt på varje gata.

Nu styrs vårt land av tekniker som gjort en Jättedata. 

Och den har programmerats med historiens alla tal,

så chansen att den störtas kan nog anses minimal. 

Här finns ett korn åt alla - för såväl blå som röd, 

Den Stora Jättedatan har folkets fulla stöd.

Nu finns det ingen längre som stormar nån bastilj, 

nu leve vi tillsammans som en enda stor familj, 

och över landet hör man högtalarljudet skalla: 

"Frihet, jämlikhet åt alla!"

Stefan Demert

BARN AV DEN SKYMMANDE KVÄLLEN

BARN AV DEN SKYMMANDE KVÄLLEN

Vi har varit med förr. 

                                                                               .

Vi kan rutinerna, 

förberedelserna inför natten
- vi vet vilka lampor som ska släckas,
vilka ljus som ska blåsas ut.

Är det något vi känner till
är det hur man åstadkommer mörker.

Vi är barn av den skymmande kvällen,
de rastlösa dagarnas folk.

Svalor med fastspikade vingar.

Snart är det oss rubrikerna talar om.
Askflagor har redan synts i luften.

Mullret hörs ännu på avstånd.

Tecknen är tydda.

Men så länge det elektriska ljuset
brinner lyssnar ingen på teckentydarna

– dock: när mörkret inträder 

söker man efter dem
dragande från hus till hus med facklan
i den ena handen och kniven i den andra.

Så har alltid rädslan sökt sitt offer
i tron att rädslan ska försvinna efter dråpet.

Vi är barn av den skymmande kvällen.

Vi hör inte viskningarna; vårt språk

är skriket, sirenen, skottet, motordånet.

Men under jetplanens landningsbanor
växer ett rotsystem
bärkraftigt av beslutsamhet.

Ni, barn av den skymmande kvällen,
systrar och bröder, skördetiden är inne.

I natt ska frukterna plockas.
I natt ska ängarna slås.

I månsken ska allting bärgas
och bäras i ladorna in.

I natt, eller nästa.
Ägget vilar i redet. 

Tiden ruvar.

När fågeln föds faller skalen dånande,
genljuder varat av det smärtans skri 

som uppstår när alla 

bristningsgränser överskrids.

Och detta sorgsna skri 

får människornas hjärtan att vibrera.

Så reser sig fågeln av vatten 

och rätar vingarna av eld.

Dess ben är blixtar mellan buk och jord.

Fågeln med den hårda klon och det mjuka dunet.
Och fjäderlätta hjärtat.

Fågeln med lienäbben och det milda ögat.

Vi har varit med förr.

Nu har vi bara att vänta.

Och kasta allt vi samlat in i fågelgapet
så att den växer och blir klar att flyga
och inte sjunker samman tärd och svulten
med millioner möjligheters människor
kvävda under buk och vinge.

Stefan Demert

BLÅKLINT OCH MINA

BLÅKLINT OCH MINA

Bepansrade härar skövlar

när solen står högt över slätt;
det trampar för många stövlar

i sommarens skira balett.

    

I blåklintens salar, minan
får alltmer fastare rot.

Förstenad står ballerinan
och sörjer sin bortsprängda fot.

Stefan Demert