KLÄTTERVÄGGAR

KLÄTTERVÄGGAR

Man sätter upp klätterväggar

för folk att klättra på

för att dom inte ska känna sig nere
och börja klättra på väggarna.

Stefan Demert

KOMMUNIKATÖRERNA

KOMMUNIKATÖRERNA

– Jag förstår inte vad du menar.

– Men om jag säger så här då, förstår du då?

– Ja, lite bättre, men inte riktigt ändå. Inte det där sista.

– Jasså det, jo, jag menar så här att …

– Jaha, då förstår jag. Du menar på det här viset …

– Nej, inte riktigt. Du har nog ändå inte förstått.

– Men - om jag säger så här då …?

– Nej, du har nog helt missförstått.

Konstnären bygger sina bilder, lägger färg vid färg.

Klappar, kramar och klämmer fram sina lerväsen.

Författaren klipper silhuetter och klistrar fast

namn, egenskaper och pappershjärtan.

Tankens otroliga värld mals ner till svartpepparlika bokstäver
som kommenderas att formera sig i räta rader på ett ark.

Allt ställs ut i kommunikationens namn.

Ett vernissage av vener, artärer och nervtrådar.

Det innersta hängs upp på väggarna och förvandlas till det yttre.

Så släpps genom porten skarorna av vandrarmyror in
för att tugga i sig allt och betygsätta måltiden.

Framför ett verk blir några stående,
och det går strängar mellan verket och var och en av dem.

Och ingen klingar likt den andra.

Den stora faran ligger i när någon ställer sig på en stol
och talar om hur denna sträng ska klinga.

När någon talar om hur någonting ska upplevas.

Natt på Moderna Muséet. Inramade tomma dukar
- motiven har lämnat sina fyrkantiga rastgårdar

och svävar, kryper, smyger kring i mörkret.

Om en nattvakt skulle låta lampans stråle svepa över tavlorna,
skulle han slå larm. Allt är stulet!

Men innan några hunnit dit och innan alla lampor tänts

skulle tankefostren, alla dessa rastlösa motiv,
som söker en betraktare som nästan har förstått,
dessa motiv, som alltid är beredda

till flykt eller närmande, vara tillbaka i sina ramar

– som alltid ledda av "Ingens hundar", flocken av individer

som är redo att fly ut i mörkret åt var sitt håll
eller att mötas i tassheta sanden under solpiskan.

Stefan Demert

KONTRAKT

KONTRAKT

Du ser din bild i spegeln och tänker: "Där står jag.

Där står min kropp med det välkända ansiktet.

Jag vet vad jag heter, när jag är född och alla andra data.

Jag vet vad jag gör. Var jag är.

Jag vet att jag är en människa."

Och ändå är allt detta fel:

Du lånar en människokropp
med alla dess fantastiska egenskaper från planeten.

Den är inte du, men älska den och vårda den.

Var medveten om att den är ett lån
som du måste lämna tillbaka och aldrig återse.

Ty liv är förvandling.

Ditt sanna namn känner du inte.
Ditt sanna jag är resenären, insamlaren av erfarenheter,
de tusen kropparnas ryttare.

Du ingår i en plan, ja, det finns ett kontrakt
som du en gång själv skrivit under.

Du uppfyller just nu det kontraktet.

Gläds åt din anställning och åt dina arbetskamrater

Stefan Demert

KRÅKAN

KRÅKAN

Kråkan lever vid vägens kant.
Kajan och skatan gör likadant.

För där finns alltid nåt smått och gott
en räv, en hare, en igelkott.

Svensken lever vid vägens kant,
och många andra gör likadant.

Vi får aldrig vår matro störd;
det finns alltid nån som blir överkörd.

Det finns alltid någon som offrar sig
och räddar livet på dig och mig.

Det finns alltid nån på nån sprucken stäpp,

- så kliv ombord på vårt rövarskepp,

ty, fast det mörknar i vrår och prång,
och fast vi seglar mot solnedgång,
så fylls vårt segel utav en fläkt
ifrån de döendes andedräkt.

Kråkan lever vid vägens kant.

Kajan och skatan gör likadant.

Där finns alltid något att bita i
när välfärdsvagnen har kört förbi.

Stefan Demert

KRÅKGULDET

KRÅKGULDET                      

Där vankar den misstrogna kråkan.
Vem är den misstrogen mot?

Kan det va' annat än mänskan
den upplever som ett hot.

Kommer en människa nära,
går den åt sidan och glor.
Ja, inte är det då mänskan
den litar på och betror.

Nedärvt i kråkornas minne
ljuder en varning, ett skri:
Akta dig noga för mänskan!

Mänskan är inte som vi!

Ty fyller hon två hundra kråkor
med härliga hagelhål

och låter sin skörd noteras
så får hon en gyllne nål,

– att fästa på rockuppslaget
för solen att blänka i;

Sådan är människan, syskon,
hon är inte alls som vi

Stefan Demert