KRÅKGULDET

KRÅKGULDET                      

Där vankar den misstrogna kråkan.
Vem är den misstrogen mot?

Kan det va' annat än mänskan
den upplever som ett hot.

Kommer en människa nära,
går den åt sidan och glor.
Ja, inte är det då mänskan
den litar på och betror.

Nedärvt i kråkornas minne
ljuder en varning, ett skri:
Akta dig noga för mänskan!

Mänskan är inte som vi!

Ty fyller hon två hundra kråkor
med härliga hagelhål

och låter sin skörd noteras
så får hon en gyllne nål,

– att fästa på rockuppslaget
för solen att blänka i;

Sådan är människan, syskon,
hon är inte alls som vi

Stefan Demert