KOMMUNIKATÖRERNA

KOMMUNIKATÖRERNA

– Jag förstår inte vad du menar.

– Men om jag säger så här då, förstår du då?

– Ja, lite bättre, men inte riktigt ändå. Inte det där sista.

– Jasså det, jo, jag menar så här att …

– Jaha, då förstår jag. Du menar på det här viset …

– Nej, inte riktigt. Du har nog ändå inte förstått.

– Men - om jag säger så här då …?

– Nej, du har nog helt missförstått.

Konstnären bygger sina bilder, lägger färg vid färg.

Klappar, kramar och klämmer fram sina lerväsen.

Författaren klipper silhuetter och klistrar fast

namn, egenskaper och pappershjärtan.

Tankens otroliga värld mals ner till svartpepparlika bokstäver
som kommenderas att formera sig i räta rader på ett ark.

Allt ställs ut i kommunikationens namn.

Ett vernissage av vener, artärer och nervtrådar.

Det innersta hängs upp på väggarna och förvandlas till det yttre.

Så släpps genom porten skarorna av vandrarmyror in
för att tugga i sig allt och betygsätta måltiden.

Framför ett verk blir några stående,
och det går strängar mellan verket och var och en av dem.

Och ingen klingar likt den andra.

Den stora faran ligger i när någon ställer sig på en stol
och talar om hur denna sträng ska klinga.

När någon talar om hur någonting ska upplevas.

Natt på Moderna Muséet. Inramade tomma dukar
- motiven har lämnat sina fyrkantiga rastgårdar

och svävar, kryper, smyger kring i mörkret.

Om en nattvakt skulle låta lampans stråle svepa över tavlorna,
skulle han slå larm. Allt är stulet!

Men innan några hunnit dit och innan alla lampor tänts

skulle tankefostren, alla dessa rastlösa motiv,
som söker en betraktare som nästan har förstått,
dessa motiv, som alltid är beredda

till flykt eller närmande, vara tillbaka i sina ramar

– som alltid ledda av "Ingens hundar", flocken av individer

som är redo att fly ut i mörkret åt var sitt håll
eller att mötas i tassheta sanden under solpiskan.

Stefan Demert