ÄNTLIGEN

ÄNTLIGEN

För en gångs skull höjde jag rösten.

Och mötte ett förvånat ansikte
över sopptallriken.
Med en blick som sa:

"Vad var det herrn ville?"
Lite ironisk så där.

Men jag stod på mig.
Tänkte: nu eller aldrig.

Lade ett nytt rakblad på tungan.

Och drog till.

Hans blod sprutade över duken.             

Med en min bestående
av hjälplöshet och överraskning
föll han framstupa över bordet.

De övriga gästerna vände sig bort
och samtalade allt ivrigare och högre.

När jag såg hans belägenhet
kände jag en varm ström
genom bröstet.

Jag reste honom upp,
sydde ihop hans hals
och vred ur hans slips
över sopptallriken.

Vi fortsatte måltiden
under tystnad.

Men hela tiden
bubblade det
av glädje inom mig.

Äntligen.

Äntligen hade jag varit ärlig

Stefan Demert