NATTVANDRINGEN

NATTVANDRINGEN

När vi kom fram till mötesplatsen var det redan mörkt. 

De små mötte oss med lyktor i skogsbrynet.

De skulle föra oss den sista biten.

De hälsade på ett språk som vi inte förstod
och fattade våra händer och drog oss in under träden.
Så började vi gå.

De svängande lyktornas sken träffade stammar och grenar,

kilade över blad och böjde av mot stenar och knotiga rötter.

Vi gick på detta sätt i säkert fyra timmar.

Hela tiden höll de oss i händerna.

Nymånen blänkte till då och då mellan grantopparna.

Det blev allt tätare mellan träden. Skogen svartnade.
Nymåne och stjärnor doldes av moln.

När vi började närma oss, viskade de små
allt ivrigare till varandra.
De släckte sina lyktor och lotsade oss
mycket försiktigt fram genom det nu ogenomträngliga mörkret.
Vi kunde dock ana att vi befann oss i en glänta i skogen.
Vi vadade genom gräs och kände doften av blommor.
De små förde oss framåt mot något som befann sig i gräset.

De lät förstå att vi skulle göra halt,
och vi hade knappt stannat upp
förrän de släppte våra händer och försvann,
snabbt som bortblåsande löv.

Vi var nu ensamma i mörkret på ängen med skogen svart omkring.
Vi var framme.

Var? Det såg vi inte. Vi var tvungna att invänta ljuset.

När det äntligen så sakta ljusnade kunde vi börja ana
var vi befann oss - och när dagen blev som ljusast förstod vi.
Det var som vi hade trott, och därför blev det ingen överraskning. Endast ett konstaterande.
Att så var det alltså. Vi hade vetat det hela tiden.

Långsamt gick det upp för oss
att just denna vetskap var den verkliga sensationen.

Vad väntade oss i gräset? 

Gå dit och se.