PANEL

 PANEL

Jag vill så gärna ingå i en panel i TV.

Så jag får möjlighet att sprida
min inre dynga offentligt.

Lägga fram min sak för allmänt beskådande.
Lufta mina ingrodda fördomar
och nedärvda begränsningar.

Fylla studion med ord som ska vidarebefordras
till rum där jag aldrig skulle sätta min fot.

Jag vill så gärna ge sken av
att jag är en sorts expert.

Det skulle stärka min självkänsla.
Och göra mamma glad.

Jag skulle kunna bli känd som den
som ofta ges plats i paneler.

Den man kallar på. Urgent!

Som man slår en pling till

och säger: Vi behöver några som kan
kommentera den senaste händelseutvecklingen.
Eller allsvenskan i fotboll.

Fint! Skönt att du ställer upp!
Naturligtvis, svarar jag, naturligtvis.

Och så sitter jag där, med mic i kragen
och ena armen lite vårdslöst på soffryggstödet
och den andra elegant vilande i knät.

Och när jag får ordet

– eller äskar det - ser jag stadigt och vant
in i rätt kamera och möter tusentals blickar
där ute i vardagsrummen.

Och jag känner hur tittare och lyssnare
darrar av förväntan

när jag med lugn röst inleder:
Min uppfattning är …

Eller när jag med pondus lutar mig fram
mot en meddebattör och säger:

Ja, det där får ju stå för dig,
men jag vill påstå att…

Stefan Demert