MYTEN

MYTEN

Segrarna sjunger sånger. Svulstiga och pompösa.

Hånfulla och skabrösa. Utan en skymt av ånger.

Helt segerrusbetagna samlas de intill båren
för att strö salt i såren på dem i bojor slagna.

Lyssna på segersången, hör på de hårda skratten.
Snart − efter jubelnatten − påbörjas rättegången.

Så kommer gryningstimman. Mönstren är redan vävda.
Massgravar redan grävda. Galgarna står i dimman.

Fångarna förs ur huset. Avprickas på en lista
− tills att den allra sista sprattlar en stund i ljuset.

Tyst ligger dödens dike. Tystnat har också gråten.
Bredbent och självbelåten tronar den segerrike.

Men i ett dunkelt fjärran, som av ett dis omgärdas,
då är det han som färdas, vettskrämd i bödelskärran.

Då får han själv, bespottad, lyssna till smädesropen
och inför pöbelhopen stå med sin nacke blottad.

Men oavsett vem som mördas, oavsett när det händer,
oavsett vilka länder − kommer all sådd att skördas.

När så all skörd är inne finns i den allt bevarat,
allt från vår vandring, sparat som ett gemensamt minne.

Då blir det lugnt i världen. Borta är gräns och galler.
Äntligen sönderfaller myten om orättfärden.