MEN SOM NÄR LÄPPAR

MEN SOM NÄR LÄPPAR

 

När den präglade cellens - alltets -

minsta beståndsdel blivit medveten 

är allt fullkomnat; cellen lever

som ett lysande väsen
som en pulserande spiral av kärlek.

Men som när läppar nuddar vid en kind

nuddar nu någon det lysande rummet med sin närhet,
viskar som i en öronsnäckas virvel
även om denna stunds förgänglighet.

Och som när ett öga tåras utav anblicken
av ett älskat väsens närhet
så tåras mörkret kring den ljusa cellen.

Och Den Som Intet Namn Äger
sluter barnet till sitt bröst
kramar det till stoft

låter allt som blev
bli eter

att än ett kosmos

må gapa i sitt rede dunlöst,
blint och hungrigt
med alla koder dolda
i ännu osynliga fjäderpennor
och vingspeglar.

Stefan Demert