APANS ÖGON 

Det var många små burar.
I var och en en apa,

När kameran närmade sig den ena buren
slog apan ner sina ögonlock,

vände ryggen till
och tryckte sig in i ett hörn.

Den tittade ibland skrämt över axeln.

Så djupt skämdes den för vad den utsattes för,

Så rädd var den. Så blygdes den

för att vi överhuvudtaget såg på den,

Apornas ögon, Experimentapornas, larens,
makakens, gorillans, orangutangens,

0rangutangen, ”skogsmänniskan" som den kallats.

Dessa öppna blyga ögon.

Som om de ber om ursäkt för att de ser på oss.
Att de ser på världen.

Som om de urskuldar sig i vårt ställe.
Som om de skäms - för att vi har förlorat
förmågan att göra det.

De dömer oss inte.

De ber om ursäkt för - inför himlen och inför träden -
att vi inte riktigt förstår.

De tillhör utdöende arter.

Vid många av våra framtida bokslut ska de inte räknas in.

Men genom seklen ska de se på oss med sina öppna blyga ögon.

Stefan Demert