NÄR VI ÄR BARN

 NÄR VI ÄR BARN

När vi är barn

tycker vi om att ha hemligheter,
ibland ensamma,
ibland ihop med andra barn;
sällan inviger vi någon vuxen.
Vi leker och samtalar med väsen
som är lika verkliga för oss
som vänner och släktingar.

Vi bygger egna världar
och pratar högt med alla som befolkar dem.
Våra sinnen är öppna.

Vi känner ännu inte till de normer och de regler
som existerar i vuxen-världen.

För oss finns inga gränser;
världen är fantastisk.

Sakta, men alltför säkert, tränger sig,
armbågar sig vuxenvärlden in

genom alla våra öppna dörrar;

börjar möblera om, sätta upp persienner,
dra för gardiner och hänga upp
färdigmålade tavlor och tänkespråk.

Vi blir vattenkammade och upptuktade,
får lära oss bocka och niga

– inte med hjärtat, utan med kroppen.
Ett vakande öga hålls på vårt agerande;
när allt vårt motstånd är brutet
får vi beröm för att vi håller oss lugna och tysta.
Dörrar och fönster förseglas,

och endast några få ventiler lämnas öppna
för att vi ska överleva.

Så börjar det långsamma storknandet.
Våra osynliga vänner svävar bort,
och vi står kvar

i våra blyskor.

En människas största gåva till sig själv

– och även till andra -

är att aldrig låta barnet auktioneras ut,
bortslumpas på den fattigauktion

som alltid pågår

i det civiliserade konkurrenssamhället.
Vi säljer oss för billigt,
låter oss alltför lättvindigt
köpas upp och stöpas.

Stefan Demert