TROLLKARLEN

TROLLKARLEN

Trollkarlen trixar. Fingerfärdig och finurlig.

Han palmerar och döljer;
spelkort försvinner; bollar upplöses i tomma intet;
ting är plötsligt borta, ute på vägar vi inte kan följa,
dolda i mystiska askar och lönnfack.

Han låter oss se - det han vill att vi ska se.

Han vill att vi ska vara medvetna om illusionen

– och vi vet att vi blir lurade men kan ändå inte genomskåda.

Leende och småpratande för han oss bakom ljuset
och får oss att falla i de olika luckorna.

Illusionen lever och får näring
av att allt är i ständig rörelse, omöjligt att fixera.

Illusionen skulle inte finnas om nuet fanns.

Men det finns inget nu.

Om illusionisten en kväll fick för sig
att han skulle avslöja alla sina knep,
skulle publiken långsamt troppa av
och lämna lokalen. Uttråkad.

Men i stället bygger han ut sina nummer, förnyar sig,

– av samlade erfarenheter och lärdomar,
driver sin konst till en virtuos uppvisning,

tills bara speglingar och reflexer återstår,

tills det avspeglade och det återspeglade är oskiljbara
och illusionen fulländad.

Efteråt i logen klär han av sig sina ansikten, sina skepnader,
och betraktar speglingen av sig själv.

Utan illusioner.

Vid säsongens sista föreställning

gör han ett extranummer innan ljuset släcks:

Snabbt kränger han av sig rocken, knäpper upp skjortan

och sliter ut sitt hjärta

som i hans hand förvandlas
till en vit duva -

Stefan Demert