TANKAR

Skuggor på en öde perrong.
Krymplingar i en väntsal
där svängdörrarna
aldrig får inta viloläge.
Snubblar ner mot tänderna.

Tillbaka. Ser genom främmande ögon.
Frågar. Svarar. Dissekerar varandra.
Kamouflerar.

Ut över heden, den millionmila.
Vindar som jagar sida vid sida.
Möts, korsar varandra.
Krossas och återuppstår.

Stiger jublande mot ett svidande ljus.
Sjunker kvidande i dovaste svart.

Människotankar i en grådaskig väntsal.
Utanför, ett landskap som håller andan.

I fjärran, ett avlägset dunkande
från nergrävda floder.

Bommarna fälls.

Gråtens klara klocka ringer över heden.

Hjärtat ligger, flämtande,
lyssnande mot rälsen.
Panik i väntsalen.

Hjärtat lyssnar.

Efteråt är väntsalen ekande tom
som om aldrig någon funnits där.
Tystnaden förseglar dörrarna
med tystnadens sigill,
och heden ligger
tystare än tyst.

Stefan Demert