TILL MINA RÅTTOR 

(I en dagstidning står det:
"Det går minst två råttor på varje stockholmare
- tänk: var och en i Stockholm "äger" två råttor!)

Här sitter jag, högt under taken, 

alltmedan solskenet lyser
och skriver ett brev till er båda.
Hur är det, är dagarna bråda?

Är natten så kall att ni fryser?

Hur har ni det där i kloaken?

Får jag kalla er Pelle och Vera,
så har jag två namn jag kan bruka
när jag utför den här korrespondansen.

Ni får inte bli kalla om svansen
och dra på er nå't så ni blir sjuka
där nere bland takdropp och lera.

Jag kan se hur i gångar och grottor
ni bor under välfärdsfasaden
bland samhällets avfall och rester.
 – Men nu hotar nånting era fester:
en ren krigsförklaring från staden!
Så, se upp, mina egna små råttor.

Man förstår inte råttornas värde.

I stället så åtstramas greppet
av rädsla för farsot och pester

bland Jordens högst uppsatta gäster.
Men om ni lämnar det sjunkande skeppet
är det verkligen fara å färde.

Jag stöder er, Vera och Pelle,
och tänker på er oavbrutet;
ni ingår i hela processen!

Fly undan för hatet och pressen

och lev med oss mänskor till slutet
på ert mörka och fuktiga ställe,

där ingen av oss skulle dväljas,
där alla av oss skulle kväljas
och gnälla om vi fick tillfälle.

Stå på er, Vera och Pelle!

Stefan Demert