ETT STYCKE TID

Ett stycke tid är allt vi äger,
I en rem runt handleden.

En beskärd del av evigheten,

att förvalta, att finna något i,
att mejsla något ur.

Jag knyter min hand, och ser
ådrorna svälla blod spända

– jo, nog lever jag än.

Vi föds i en bok,
mitt i handlingen.

och hamnar i en krets av människor
som alla, åt olika håll, pekar ut
var havet ligger.

Vi är sjögräs

som vandrat upp på land,
snö har täckt oss,
bränder knastrat torrt,
vindarna har blåst oss sträva.

Vi har växt och växt
i vetande och vemod.

Vi har lärt oss gå

i det tvåeggade livet,
att klampa och trippa
i träsko, på tåspets,
att spela ångvältens roll
och sädesärlans.

När jag i skymningen viker ihop stolen
och går genom gräset på kalla barfötter

vet jag att vi blir som klöverbladen:
en matta av gröna

hopvikta små brev

som överlämnas åt natten

för att åter sprättas upp
i gryningen av solen.

Stefan Demert