ETT NYTT SPÅR

Medan han talade

lagrade sig dammet på hans axlar
hans händer hans tunga.

Församlingen sov i bänkarna.
Kapitlen kom gående ur honom
i sakta mak som kameler
på torrsprucken mark.

Det hopkrupna döda barnet i dopfunten
var på väg tillbaka in i stenen.

Frälsarbelätet (utfört av traktens kände bildhuggare)
hade lyckats vrida träskallen
och stirrade nu ut genom ett färgat fönster.

Allt andades saknad.
Rörelser hade stelnat som stearin.

Inte ens gumman Lundberg vid sin hörslinga

vaknade när han skrek: Domens dag!

En vändpunkt var nu nådd.
Varken Glädjen eller Allvaret
togs längre på allvar.

Han tog av sig kappan
klev ur boken

och stängde pärmen
tyst bakom sig.

Församlingen snarkade så att
kandelabrarnas manschetter rasslade.
Nysilvret mörknade.

Dammet fortsatte falla.

Ute på kyrktrappan
tog han ett djupt andetag.

Den första snön

letade sig försynt ner
genom de gamla almarnas kronor.
Gravarna fick nya lakan och kuddar.

Han såg marken vitna
och beslöt sig för
att trampa upp
ett nytt spår.

Stefan Demert