KORT BESÖK

 

KORT BESÖK

Gud var här idag.

Det var det vanliga: två bitar i kaffet.
Han såg ensam ut. Lite uppgiven.

Han trummade
med fingrarna mot vaxduken
och såg ut genom fönstret.

Såg katten vid vedstapeln.

Har du läst min bok, frågade han. 

Den där tjocka?

Ja.

Näe.

Du vet var jag finns, sa han
och tog på sig kepsen.

Det är för många ord, sa jag.
För många gamla namn.
För många döda. 
För lite kärlek.

Alldeles för lite kärlek.

Han nickade, såg på mig,

såg ned i golvet, nickade igen
och drog på sig vantarna.

Det verkar bli snö, sa han. Tidig vinter.

Ändra alltihop, sa jag.

Skriv nytt. Ta vintern på dig.
Ge ut en diktsamling - i vår.

I vår.

Han såg länge på mig.

När han gick över gårdsplanen
och vek runt vedboden
in på skogsstigen
fångade just katten
den första flingan.

Endast halvt urdrucken stod hans kopp kvar
på den gamla rosenmönstrade vaxduken…
Snart hade snön börjat bädda
med vita lakan och kuddar.
Världen var åter en oskriven möjlighet.

Jag kom på mig med att smågnola
när jag sköljde våra koppar i plastbaljan.

Jag tror han tände på det där med dikter.

Även gudar måste få
en spark i baken ibland.

Stefan Demert