KÄRLEK

KÄRLEK                                                                          

Jag hade vänt mig bort och tänkt: aldrig mer.

Då stod du framför mig.

Du sade; Kom! Kom till mig. Kom nära.

Kom in i mig.

Kom i mig.

Och all min bortvändhet krossades
som en våg mot din varma klippa.

Det var så länge sedan.

Jag kände mig som en lärling.

En liten korgosse med ett stort ljus
i alla livs kyrka.

Jag vände bort mitt ansikte
så att du inte skulle se att jag grät.

En alldeles vit sorg
bröt fram som en flod

som bar bort sönderslagna rester
ur det förflutna.