FIKONSPRÅKET

FIKONSPRÅKET

Fikonspråket växer på kunskapens träd.

Som ekorrar jagar vår tids filosofer och debattörer
varandra runt upp och ner längs stammen.

Munnarna snattrar, pepparkornsögonen sticker
och svansarna pöser ut. Revirtuoser.

Ibland stannar de tvärt upp och fixerar varandra,
noppar ett hårstrå ur den andres päls och börjar klyva det;
försöker övertyga varandra om bästa metoden att skala en kotte,

hur och var fröna bör förvaras
och i vilka bon man hittar de godaste äggen.
Så börjar jakten över våra huvuden igen.

Barkflagor - som söndriga kultursidor - lossnar och faller oss i ögonen.

Fikonspråket ekar mellan stammarna.

Men mården - alla ekorrars fasa! - kommer.

Som ett svart streck flyger han genom luften och landar i fikonträdet
– grenen gungar till. Snabbt och sakligt plockar han ekorrar och fikon

– lika överlägsen som mungon kobran.

Nya ekorrar tar trädet i besittning, leker jakt med varandra,
finner inga andra än varandra värdiga att brottas med.

De svänger sig i taltrapetser och balanserar på språkgrenar
högt över gräset vid trädets rot.

Men endast i skydd av och i gemenskap med gräset
kan mård och mörker överlistas och genomskådas.

Varje strå är viktigt, och hos den du minst anar
finns kanske det ljus du själv söker
redo att till dig överlämnas.

Språket ska gå som en nosande igelkott genom gräset
och inte hänga som oåtkomliga frukter

i ekorrvärlden.

Stefan Demert