KLOCKORNA TALAR

KLOCKORNA TALAR

Jag hör klockorna tala runt omkring mig, ropa till varandra.

Fastklängda på väggarna hackar de ut tiden i den tomma luften.
Med silverspett perforerar de tystnadens vita blad med sekunder.
Långsamt, obarmhärtigt mal de sönder timme på timme:
hackar dem till osynligt stoft som lägger sig i rummen och inne i mig.

Sedan kommer vinden och sopar bort stoftet från tid och medvetande.

Armbandsuret kramar min handled, och den vita urtavlan hångrinar.

Jag hatar min klocka men varje afton skruvar jag upp henne... henne?
Min klocka är två män: den ene bär en hink full med blodiga knivar,
den andre kastar knivarna mot mig, och mannen med hinken drar ut dem.
Jag vet att de en dag skall sluta med detta. De kommer att lägga mig
på en bår. Jag kommer inte att kunna röra mig fast jag inte är bunden.
Jag kommer inte att kunna skrika fast jag har min tunga
och mina stämband kvar. Jag var ett skelett med kött på.
Det är det enda jag vet om mig. Mina läppar kommer att multna
och blotta ett sällsamt leende, ett evigt leende.
Och den som ser detta leende kommer inte att värmas därav,
utan skrika av fasa. Men ingen kommer att se det,
endast de blinda maskarna, och de kommer att glida förbi mig
som stjärnor i en rymd av svart jord utan att ägna mig en masktanke.
Tungan kommer att vissna, och i den vita grottan skall ingen tala mer.
Mina ögon kommer att lämna mig, ensam med mörkret.
Hösten kastar sig mot fönsterrutan.

Stefan Demert