TACK TILL ETT TORP

 

TACK TILL ETT TORP 

 

Månen var uppe när jag badade i gryningen.

Det var tjugo grader i vattnet.

Tack, sjön för din lenhet.

Tack, viskande vass med kvittrande bebyggare.

Tack, lindar, sälgen, almarna, alla granar och tallar.

Äppelträden.

Tack, plommonträdet, och det lilla danska plommonträdet

som har små, små plommon.

Tack, röda ros vid väggen och Rhododendronbusken
vid entrén, tack, för dina rosa utbrott.

De blåa och vita syrenerna.

Tack, gamla ek för att du orkat stå lutad över huset.

Tack, Yggdrasut, du märkligt växta ask.

Tack, småfåglar, gullvivor, klöver, grankottar,
korpar, doppingar, sothöns och skygga hägern.

Tack, mörtar som jag matat vid bryggan i sju somrar.

Jag vet att vi har ett förbund, att ni talar om mig som Demört.

Tack, björnbär för era stickiga rankor och vackert
mörknande bär - smultronen vid stenen, alla lupiner,
som likt Attilas hunner invaderat gården;    
era fröskidor blänker som hjälmar.

Tack, mörka sorgmantel för dina vingars ljusa bård,
citronfjäril, för dina guldblänk bland hallonstammarna.

Tack, eviga vind i de höga trädkronorna och i det minsta av gräs.
Tack, min hud, för att du förnimmer den första svala aningen av höst
- men också den ökande värmen i april.

Tack, getingar, för det största bo jag sett, och tack svärmar
av namnlösa småmygg för er spiraldans i sensommarens sista solstråle.

      Tack, taggsvampar, för era droppstenstak bland skuggorna i gräsets grottor.
      Tack, paddor och grodor.
Tack, du svarta huggorm, som korsade min stig och väckte en tanke… 

och du, ormslå, kopparblänkande intill stenen, 
som slumrade i sin mössa av mossa.
Tack, mina ögon för att jag ser, mina öron för att jag hör, 
min tanke för att jag reflekterar, mitt hjärta för att jag känner och min längtan 
för att den alltid färdas med tornseglarna var de än befinner sig.
Och tack, till sist, milda men strängt medvetna försyn som förde mig till denna plats. 
Du flög före bilen i form av en gök och satt i äppelträdet intill oss 
och gol under tiden vi drack kaffe.
Det var dig jag fann vid ekens rot med bruten nacke.
Då förstod jag att de sju somrarna var över.
Vi var kastade ur boet. För vår egen skull. 
För vår rörelses skull. Ingenting får och kan avstanna.

Nya frön sås, nya stänglar ropar efter ljus, 

nya blad och blommor söker sig mot himlen.
Allt lever.
Och livet har ingen motsats.
Allt är gott i världen.
Tack.                  

Stefan Demert