DÖD OCH LIV

I morgon, när jag är död (jag dog i dag)
kommer allt att vara som vanligt.

Är det i april tjattrar gråsparvarna i törnbusken
klockan nollfem nollnoll.

Är det i oktober

kurar skatorna i rönnsnåret
redan vid sextiden på kvällen.

Allt mäts av fåglar.

Tranorna mäter våren.

Svalorna mäter sommaren.

Domherrarna mäter vintern.

De är alltid på plats

och sviker inte; de berättar
för de sörjande att livet fortsätter.
Att det inte kan hejdas.

Mina näras bestörtning
speglar sig i min egen förvåning
över att det nu är slut.

Att det gick så fort: livet.

Ögonblicket.

Jag börjar äntligen fatta att jag är död,
fast jag uppenbarligen ännu lever,
och att vänner från förr samlas kring mig.

De talar till mig. En del har saknat mig.
Jag förstår inte riktigt; mina tankar
är hos dem jag lämnat, min sorg är deras.
Min saknad blandas med deras saknad.

Och så nu detta: Jag lämnar världen
men är ännu kvar i den.
Jag lämnar en vänkrets och möts av en annan.

Jag kan inte åter vända till dem

jag har lämnat - och smärtan över detta
fyller mitt kosmos.
Men när jag lugnat ner mig
börjar jag ana den kärlek
som ombesörjer världens gång.

Vem har lämnat vem? Vem sörjer vad?

Lyssna på gråsparvarna!
Hela morgonen sjunger de gråsparvarnas morgonsång!

Vem som än har dött.

Stefan Demert