NYCKELBARN

NYCKELBARN

Den kalla handen stryker över taken
och frosten fäster sig på lås och galler.

En köldens ande går genom gemaken
och husets fönster fylls av iskristaller.
Det råder mörker. Nattens stjärnor stirrar
som kalla nålstick ner från himlapällen
på vilsevandrarna som planlöst irrar
och tysta hastar genom vinterkvällen.

Vi har gått vilse i ett hörn av tiden,
vi söker nyckeln som går lätt att vrida.
Vi är som nyckelbarn som söker friden:

en bok som öppnas med en snövit sida,
som vi kan nalkas med ett öppet sinne,
där inga isar finns som hotar brista,
där vi kan visa vad vi innerst inne
vill skriva ner på våran önskelista.

Den kalla handen stryker över världen

men vi tar glitter fram ur pappkartonger
och tänder ljus som ska beveka svärden
och fyller tystnaden med hoppets sånger.
Vi sopar skuggor undan. Vi förtrollar
och tänder tankar om det vi vill värna.

Vi klär ett träd med små kulörta bollar
och i dess topp vi fäster hoppets stjärna.

Stefan Demert