VARGAVINTER

Först satt vi nära varandra.

Det var ju så kallt, så förbannat.

Försökte att värma oss, ja,
även värma. Trösta.

Andades varandras läppar varma
för att kunna le.

Då hände det att kroppar
pressades tillsamman i denna mjuka
vemodsfyllda andakt vi kallar kärlek.

Då hände det, när vilotimman kom,
att kärleksord
kom tassande i mörkret.

Då mättes ännu tiden.

Men kallbrand gick i huset
och vargen slet i virket.

Nu spelar tiden ingen roll.
Skräcken gjorde oss till vad vi är,
till vad vi nu fått uppenbarat.

Djur - ingen vill tro det.
Men när hungern sätter in…
och kölden...

Amputering hjälper inte längre. 

Förr sörjde vi när någon dog.

Nu äter vi de döende.

Insnöade, äter vi varandra.
Ingen vill tro det.

Allt vi äger
är våra trånga speglar.

Spegeln: Jag!

Krälar i varandras smuts,
ligger utmattade och sträcker armarna mot varandra.

Inte för att smeka.

Den hand som letat skötet,
letar strupen.

Tappar armarna tungt i golvet
och hatar ihjäl.

De barn som föds styckas metodiskt
och mödrarna äter ivrigast.

En smula stolthet? Förnuft?
Vi är ju bara människor.

Den som mumlar gud
blir genast dräpt.

Stefan Demert