TRIUMFERNA

TRIUMFERNA

Detta är endast en tillfällig framgång, viskade slaven

på triumfvagnen till den segerrike, över vilken det regnade

vit konfetti (som körsbärsblom)

och ljusa sidenband.

Man jublade från läktarna.

Tio månader senare kröp sjukdomen in i hans nacke och vred om honom

så han kom att likna ett gammalt olivträd.

Detta är bara en tillfällig undergång viskade slaven vid bädden. 

Tusen segrar väntar dig.

Svart konfetti (som askflagor) yrde i rummet och fastnade

vid härskarens febervåta tinning.

Ringen gled av hans finger.

Slaven drog för de tunga gardinerna och stängde bländljuset ute.

Rummet intogs av silhuetter och konturer.

Backande bakåt och bugande lämnade läkaren rummet,
smått upprymd av att han skulle bli den som meddelade att härskaren just vunnit
sin sista seger.

Den över livet.

Medan slaven tvättade den döde

sjöng han tyst på det språk han hade talat
där han tillfångatogs.

TRIVSELREGLER

TRIVSELREGLER

"Alla ska trivas i T-banan",

står det på en skylt.

Därför är det "Förbjudet att röka, att dricka öl, vin eller sprit, att tända eld. "
Hur ska då alla kunna trivas?

Rökarna gör det inte, inte alkisarna, inte pyromanerna -

Ar det då inte förbjudet att stjäla

att slå folk på käften att mörda?

Jo, men det vet folk ändå -

Men det där med eldningen måste man alltså upplysa om?

Jo, nån kan ju snetända.

Kan man inte göra en ny skylt där det står: 

"Alla ska trivas i T-banan.

Därför är det tillåtet att härma en koltrast

kyssa sin fru eller någon annan

samtala med helt främmande människor
klappa barn

sjunga

bjuda på pepparkakor
le lite fånigt

visa fotografier
lyssna på någon -

Men allt detta skulle kanske klassas

som "antända eld " - ?

TROFÉ

TROFÉ

Jorå, sa råbocken. 

Jakten var lyckad.

Du kan se hans huvud
där på väggen.

Och mycket riktigt:

där hängde han verkligen.

Jan Guillou.

Med horn och allt.

TRUTARNA

TRUTARNA

Över båtens akter 

hänger trutarna

i hårdblåsten.

Flaxar inte, parerar,
viker av, glider in,
vinklar vingarna
och stiger eller sjunker.
Hänger, och spejar.

Smågnabbas.

Det är knappt jag

kan stå rak på däcket

- får luta mig mot vinden
för att inte blåsa omkull.

Och när jag betraktar
de suveräna trutarna
ovanför mitt huvud,

hur enkelt de behärskar
vind och kropp

känner jag en alldeles tydlig
nästan aggressiv

avundsjuka.

TRÄD

TRÄD

Dessa träd. Jag vill bli som dem.

Jag vill vara som trädet.

Det ger av sitt väsen från sin första till sin sista stund.

Trädet är en sann kristen varelse. Det skänker utan att återkräva.

Det tar endast för sitt uppehälle.

Vi har ingenting att lära trädet. Det har allt att lära oss.

Jag vill göra trädets tålamod till mitt. Det accepterar alla väder.

Det fångar vinden i sin krona och bär snön på sina grenar.
Det sträcker sig mot himmelen och söker sig mot Jordens kärna.

Det ger skugga åt vandraren och skänker marken sina löv utan saknad.

I trädets väsen råder ingen brådska. Det räknar sländorna förstrött.

Det håller armen ut för spindelväv
att vävas och låter offren dansa mellan löven.
Det mäter rymden varje år med nya gröna skott.

Det låter stjärnor vila i sin krona och lyfter månen över låga snår.

Det böjer ner en gren mot älgens läppar och skyddar fåglarna i korta fågelsömnen.

Som ringar vidgar sig i vatten så vidgar ringar sig i trädet utåt
som ekon av det frö som en gång föll.

Trädet bor i våra hus.

Det bor i möblerna och delar rum med oss.

Ur det tas virke till såväl vagga som kista.

Det ger oss syre, det utstår elden och ger oss värme.
Och även som kol blir det i konstnärens hand ett redskap och lever vidare i bilden.

Drivveden längs stränderna berättar att trädet

hjälpte människan att upptäcka Jorden.

Trädets ande omsluter oss alla.

TRÄDENS SORG

TRÄDENS SORG

Träd har väl inga känslor,

sa den kända naturvårdsverkschefen.
Hur vet han det?

Träd kan dö av sorg.
Vet du inte det?

Har inte träd någon upplevelse,

av världen?

Kan inte trädet känna att det lever?

Visst kan det det.

Kan inte trädet skilja
vind från vind,

vatten från vatten?

Visst kan det det.

Det kan skilja frisk vind från sjuk,
gott vatten från ont.

Det kan känna när det är bra
och när det är dåligt.

Just nu är det dåligt.

Då tappar trädet sin glädje.
Då slutar det blomma.

Då fäller det sina blad
redan på försommaren.

Då grånar det och dör.

Och det är av sorg det dör.
För även ett träd vill ha
frisk vind och gott vatten.

Annars förlorar det lusten att leva.

Då ger det upp - och förgrenar sig
ut i mörkret, trär stjärnorna

på sina torra kvistar.

Det tar alla sina gåvor med sig
och lämnar oss frysande

i snårskogen

med sly kring vaderna.

TRÖSTPRISET

TRÖSTPRISET

Alla som inte vinner

får ett tröstpris:

en bit av målsnöret.

TULPANERNA

TULPANERNA

När tulpanerna börjar sloka

böjer de sig ned mot bordet

och verkar syna det som små lampor

krökta gummor som letar någonting.

De lägger sina schalar

- röda gula rosa -

i en ring runt vasen

och står med nakna halsar.

Över Holland väntar
deras himmel.

TYCKARNA

TYCKARNA

Vi är en samling tyckare
vi tycker ditt och datt
vi tycker som vi tycker
vi tycker faktiskt att

Vi tycker nog man borde
vi tycker den och den

vi tycker att man skulle
vi tycker verkligen

Vi tycker alla andra
Vi tycker att man ska

vi tycker det är bäst att
vi tycker det är bra

Vi tycker att man inte
vi tycker si och så

vi tycker att man måste

vi tycker nog ändå

Vi tycker det vi tycker
vi tycker så och si

nog vet vi vad vi tycker
ja, det tycker vi!

TYRANNEN

TYRANNEN

Jag är tyrannen.

När jag lyfter min hand
drabbar gladiatorerna samman.
När jag (knappt märkbart)
höjer mitt ena ögonbryn faller skarprättarens klinga.

Upp till den läktare där jag sitter når aldrig blodstänken. 

Endast druvans blod fläckar min klädnad.

Ibland har jag förstrött undrat hur det känns för dem där nere på arenan.

Dock har jag drömt att utanför denna stad förbereds min botebänk,

där jag ensam och vanmäktigt bönfallande 

ska möta förståelsen obevekliga blick.
Att jag - i rummet utan misskund, fastspänd på bänken,

ska få se pinoredskapen tagas ner från väggarna.

Att även jag ska bli ett offer.

Må så vara:

än rycker det i lemmarna

på några där nere,

och jag har redan börjat planera morgondagens skådespel.

Ändå känner jag,

när vi resar oss,
kallstråket över läktaren

efter det att det sista hjärtat

där nere på sanden

har gått i moln.

TYSTNADERNA

TYSTNADERNA

Jag säljer tystnad till ett lågt pris. 

Det är tystnad från Kårsavaggi,

från Tiveden och Ålands skärgård.

Stora tystnader från Aconcagua och Berings sund. 

Väldiga tystnader från Kodiak-halvön och Serengetis gryning, 

gigantiska tystnader från Filippinergraven och Antarktis.

Och en liten billig tystnad
från ett fritidshus vid Sommen.

Ska vi slå till?

Det är visserligen inte helt tyst

men det är det närmaste vi kan komma.
Alla är garanterat utan mänskliga röster,
utan motorer, maskiner och högtalare.

Du köper bara en av kartongerna.

Den här till exempel: "Granskog i oktober. Värmland".

Du sätter dig bekvämt där hemma.

Du drar i den röda fliken.
Då öppnas kartongen

och ut väller tystnaden.

Under en timmes tid kommer du garanterat att           

inte känna eller höra något annat
än en granskog i Värmland.

(Finns också med refill.)
Tusen kronor är inte dyrt.
Du slipper ju resa dit.

Förresten är det inte säkert
att skogen finns kvar.

Det är gängse taxa, och det lär inte
bli billigare vad de t lider.
Tystnaderna krymper hela tiden.

TÅNGEN OCH TRÅDEN

TÅNGEN OCH TRÅDEN

Det går inte, sa avbitartången till taggtråden, jag kan inte leva sida vid sida med dig.

Jag kommer inte att kunna motstå frestelsen.

Sörj inte, svarade taggtråden.
Mitt liv är att stänga inne,
ditt att skapa frihet.

Min förbannelse består i att inte äga men att skilja ägor åt.

Din består i att bana väg åt andra

att inte själv kunna styra dina handlingar.

Men varje gång en hand griper dig känner du din inneboende styrka.
Du är i handens våld.

Och jag i ditt.

Men det korta ögonblick vi möts, just när tången biter av tråden, är heligt:
du går till verket, jag springer isär

och ägor flyter in över varandras gränser. 

Som tillbakahållet vatten.

TÅRAR I RISET

TÅRAR I RISET

Jag sitter på restaurang Hong Kong.

Full av sorg och glädje.

Snyter mig oupphörligt.

Tårarna droppar i riset.

Utanför fröar pilarna.

Solen slår ner i Klara kanal med ett brak

och slår novembersöndagen i bitar.

Pennan jag skriver med har jag fått av KF. 

Det känns tryggt:
jag har fortfarande ett samhälle omkring mig.

Även om det inte är mitt.