VAD GÖR MAN?

VAD GÖR MAN?

När glädjen slinker ut genom ett hål i väggen som genast sluter sig

när rummets färger bleknar

och musiken hörs alltmer avlägsen
när man upptäcker att dörren

är låst från utsidan

när fönstren har försvunnit
när tankarna ekar

och mångdubblas mellan väggarna

samma tankar ideligen

när man upptäcker att det är mörkt
att inga ljud hörs

när man inte längre vet
om man vet något

för ingen finns att fråga
när man knackar i väggarna
efter en dold hålighet

men bara hör
stum sten svara.

Stum sten svara.

Vad gör man?

VAGNEN

VAGNEN

Du vet inte

vad det går ut på.
Just nu är du polis.

Och jag

är heroinist och langare.

Men lika säkert

som att solen skapar dagen

kommer jag att vrida om din arm

och tvinga dig ned på golvet

medan du försöker dölja dina sargade armveck.

Kan du inte förstå

att vi sitter bredvid varandra
i bergochdalbanan.

Att vi till och med,

när skräcken är som störst,
håller om varandra.

VALAR

VALAR

Jag vaknar,

Kyrkklockorna ringer; jag har hört dem hela natten:
det dödas tre valar i minuten -

Året om. Kyrkklockorna dånar.

Just nu dödas en.

Morgontidningen ligger på bordet och mumlar.
Det pågår löneförhandlingar.

Oavgjort i Stockholms-derbyt.
Tre valar i minuten.

Högtryck på väg, säger långtidsprognosen.
Tre.

Det har jag aldrig sagt, säger statsministern,
efter det senaste påhoppet.

I minuten.

På kultursidorna knaprar konstkannibalerna på varann.

Tre i minuten.

Blåvalshonan föder en unge vartannat år -
Granatharpunen firar 120-års jubileum.

Ekolodningen pejlar bytet i havet,

- ”… används också för att mäta sidspäckets tjocklek hos svin”

Valarnas rop når inte längre varandra:

människans många olika signaler förvillar dem.
Valen är instängd med sitt språk.

Den hade tänkt säga något.

Någon har sagt: "Kunde valfångarna höra valens dödsskri, skulle valjakten upphöra.

Ingen av kvinna född undgår att bevekas av detta skri!'

Men fångstmännens öron är tätade med sedlar.                                                            

Men oceanerna låter inte sina barns skrin störa grannarna ovanpå; 

de låter människan ta hand om de döda kropparna

men behåller sina barns innersta i djupen.

Det dödas tre valar i minuten. 

Medan dagarna går.

VALET

VALET

Källan väljer inte
vem den ska spegla.

För att få se sin bild.

Var och en väljer tidpunkten.

Källan väntar
och inväntar varje möte.
Den är alltid på plats.

Den är där den alltid varit.

Det är vi som färdas.

Det är vi som väljer
när vi är framme vid den.

VANAN

VANAN

Jag skriver för att berätta
det som alla redan vet,
men som är så dolt av vanan
och av upprepningens monotoni

att det har blivit osynligt för oss.                                       

Men det är det osynliga
som skall komma att träda fram
i det just nu synligas ställe
och det bortglömda som en dag
skall bli ihågkommet.

Då kommer ett blad
i vår gemensamma bok att vändas.

VANDRARMYRORNA

VANDRARMYRORNA                                                                   

När vandrarmyrorna kommer fram

till ett vattendrag
börjar de bygga
en bro av sig själva.

Individ efter individ

flätar sig samman till ett kollektiv,
fogar till sin länk, sin byggsten.

Så växer bron. Och när den nått fram
till motsatt strand

kan resten av deras kollektiv
vandra över den.

En del av brobyggarna går under

– men arten vandrar vidare.

I människans värld finns många broar

– glömda sedan länge -
som störtat samman bakom oss.

Kan hända att de som då gick under
ska vandra över dem de själva burit
över vattendrag och raviner.

För att vi så småningom ska nå fram
till öppna fält, och dungar
översållade av allt det vår längtan
under lång tid upprätthållit.

VATTEN

VATTEN

Även i sin frånvaro
är vattnet närvarande.

Fråga ökenvandraren.

Även i sin frånvaro

är vägvisaren närvarande.

Gå vilse får du se.

VATTNET

VATTNET

Vattnet är alltings livmoder,
den överallt närvarande byggstenen.

Jordens massa kan krympas till en knytnäves storlek.

Resten är vatten - ett vattenspel;
glittrande, svårfångat, undvikande, genomströmmande, bortflytande, inrinnande.

Havet slår mot vattenstranden. 

Vattenfåglar flyger genom vattenskogar under vattensolen.

Vattengräs och vattenstjälkar rörs av vattenvind.

Månljuset rinner i takrännorna, droppar från barren.

Vi är vatten.

I oss speglar sig stjärnornas sjöar.

VATTNET OCH VINDEN

VATTNET OCH VINDEN

Två av våra gåtfulla följeslagare på resan genom livet.

Vattnet. Ständigt skiftande, ständigt avspeglande omgivningen; sol och måne,
blå himmel, lätta skyar, svarta moln.

Blankt. Stilla. Eller i rörelse, vaggande, glittrande, forsande
- eller i totalt uppror, kastande sig mot klippor och stränder.
Att vila ögonen på. Aldrig det samma.
Havets vågor färdas, men havet ligger kvar.

Bakom alla dess skiftningar anar man den osynliga vinden.

Avsaknad av vind: inte ett strå rör sig,
inte ens en spindeltråd.
Ändå vet vi att den finns någonstans.

Så kommer den smygande i gräset,
vipporna darrar, aspens löv börjar röra sig.
En timme senare böjer den grantoppar
och rör om i ekens krona som besatt
eller störtar ut i havet
och får båtar att stampa i grov sjö.

Och plötsligt är den åter borta.
Havet ligger spegelblankt.

Men vi vet att den gömmer sig någonstans.
Kanske i en särskild "vindarnas dal", som Ray Bradbury skrev om.
Där vilar den med ena ögat öppet. Det lugna stormögat.
Vatten och vind, två krafter vi inte kan be segra,
bara göra oss så följsamma inför som möjligt,
för att kunna göra bruk av deras gåvor.

Lika för dem båda är: griper du vattnet rinner det bort mellan dina fingrar,
och du har kvar en fuktig hand.

Griper du efter vinden blir handen inte ens fuktig.
Det fåfänga jagandet efter vind är bekant.

Det står i Predikaren: "Bättre en handfull ro än bägge händerna fyllda med möda och med jagande efter vind

En handfull ro.

En hand som bär ingen annan börda än stillheten.

Vem har tid att bära en sådan.

VEDSPIS

VEDSPIS

När man fått igång värmen i vedspisen

så att klabbarna inte längre brinner

- utan smälter - då är det gott.

Då känner man sig som sin egen lyckas smed:

man smider trä till aska
och tar samtidigt till vara feberhet glöd.
Timmarna på vedbacken med såg och yxa

flyttar in i huset och man gläds åt
hur hettan uppsöker rummets alla kalla vrån
och skapar en dräglig vistelse.

VEM AV OSS ÄR DÖD?

VEM AV OSS ÄR DÖD?

Varje gång jag hör honom stampa av sig snön i farstun
blir jag påmind om att han har varit död i över tjugo år.

Vad ska man tänka om sånt?

Och om det plötsliga lätta luftdraget som stryker förbi.

Vem av oss är död?

Och vem har släppt tiden lös ute på gården?

Den rusar kring som en hund utan skugga.

Vem hörde jag ställa in redskapen,

tvätta sig och gå till sängs klockan tjugotre?

Allt det gamla spolas tillbaka

och spelas upp på nytt. Gång på gång.

Och varje morgon drömmer jag att jag vaknar.

Och då är klockan 05.30.

Men så länge har jag ju aldrig sovit.

Det kanske är jag som besöker den gård,

där han ännu lever.

Min man.

VERSMAKARENS VARDAG

VERSMAKARENS VARDAG

Jag flätar ett rim
med rimflätningslim.

Jag fäster ett ord vid ett annat.

Nu fäster jag ordet ”förbannat”

vid det lilla ordet "bra".

Det är vad jag gjort i da':

"förbannat bra".

VID OBDUKTIONEN

VID OBDUKTIONEN

Vid obduktionen fann läkarna ingen själ.

Bara de triviala organen.

Alltså har människan ingen själ.

Men att ögonen brister hos den döde

betyder inte att han inte ser.

Det finns ett annat seende än ögonens.

Vid obduktionen fann läkarna ingen själ.

Bara en kropp.                                                                         

Men på det nya raststället fann de läkande ingen kropp.

Bara en själ.

VILDKATTENS GÅRD

-

VILDKATTENS GÅRD                         

I många skogsbryn och gläntor

står tomma hus och visthusbodar,

utråmade ladugårdar,

hovskrapade spiltor.

Tömda hem.

Glömd gråstock i grönska.

Dammtrådar och spindelgarn

håller lagårdsbåsen upprätta.

Torra insektsdelar spretar

i hörnskrymslen och fönsterprång.

Genom svarthålen mellan golvtiljorna
tränger lukt av jord och sorkspillning.
Man anar snabba, tysta väsens ögon.

En vildkatt äger gården. Tigerrandig och tungbukad.
Han hittade den för tre år sen och trivs bra.

Husets sista människa bars härifrån

av vitklädda ambulansmän.

Kommunen tog hand om en tankspridd åldring till;

hon trodde det var självaste änglarna

och höll bibeln hårt.

Sen kom då katten, gick husesyn och stannade,

Slipstenen och Vedkubben såg att gården bytt ägare

- och fortsatte tala yxor.

Ibland suckar boningshuset, knäar till och knakar.
Mössen sprätter skrämda in i vägghålen.

Katten gäspar.

Tiden verkar ha lämnats kvar av människorna:

gråsuggan i jordkällaren hör golvet ovanför

hasa mot filttofflorna;

lockespindeln märker att någon trummar med fingrarna

mot det snea köksbordet,

Ännu.

Askan i vedspisen rör sig.
Något andas i närheten

- och någon går till brunnen på nätterna, sägs det,

och fyller den med sten,

Världen är fortfarande upp och ner
konstaterar fladdermössen

innan de somnar bland bjälkarna i soluppgången.

VINDEN VET

VINDEN VET

Vinden går genom oss alla.

Livets och dödens vind.

Den lämnar ingenting kvar.

Den återlämnar det använda,

miljömedveten som den är,

men den tar också med sig det brukbara.

Vi behöver inte oroa oss;

vinden vet vår väg

och vår destination.

Livets och dödens vind.

Till människorna i norden.

Ni ser inte vinden, men väl dess verkningar.

Och ni säger: Det är vindens verk.

Ni ser inte skaparen,                                                              
men överallt omkring er

ser ni skapelsen i vilken ni själva är en del.

Men ni säger inte: Det är skaparens verk.

Är då skaparen förmindre än vinden

som ni inte ser - men tror på?

Av dem båda väljer ni vinden.

Och blåser allt längre och längre bort.