VATTNET OCH VINDEN

VATTNET OCH VINDEN

Två av våra gåtfulla följeslagare på resan genom livet.

Vattnet. Ständigt skiftande, ständigt avspeglande omgivningen; sol och måne,
blå himmel, lätta skyar, svarta moln.

Blankt. Stilla. Eller i rörelse, vaggande, glittrande, forsande
- eller i totalt uppror, kastande sig mot klippor och stränder.
Att vila ögonen på. Aldrig det samma.
Havets vågor färdas, men havet ligger kvar.

Bakom alla dess skiftningar anar man den osynliga vinden.

Avsaknad av vind: inte ett strå rör sig,
inte ens en spindeltråd.
Ändå vet vi att den finns någonstans.

Så kommer den smygande i gräset,
vipporna darrar, aspens löv börjar röra sig.
En timme senare böjer den grantoppar
och rör om i ekens krona som besatt
eller störtar ut i havet
och får båtar att stampa i grov sjö.

Och plötsligt är den åter borta.
Havet ligger spegelblankt.

Men vi vet att den gömmer sig någonstans.
Kanske i en särskild "vindarnas dal", som Ray Bradbury skrev om.
Där vilar den med ena ögat öppet. Det lugna stormögat.
Vatten och vind, två krafter vi inte kan be segra,
bara göra oss så följsamma inför som möjligt,
för att kunna göra bruk av deras gåvor.

Lika för dem båda är: griper du vattnet rinner det bort mellan dina fingrar,
och du har kvar en fuktig hand.

Griper du efter vinden blir handen inte ens fuktig.
Det fåfänga jagandet efter vind är bekant.

Det står i Predikaren: "Bättre en handfull ro än bägge händerna fyllda med möda och med jagande efter vind

En handfull ro.

En hand som bär ingen annan börda än stillheten.

Vem har tid att bära en sådan.