DEN SISTA STRIDEN

Vi är bara ett fåtal kvar.    

Nedanför kullen vi befinner oss på ligger slagfältet.

Våra hästar frustar och sliter i remtygen. Vapnen slamrar.

Vår fiende väntar oss på kullen på den andra sidan dalen.

Vi ser hur de samlas. De är hundra gånger fler än vi.

Det kommer att bli vår sista strid. Och den är oundviklig.

Vi vet att ingen av oss kommer att överleva,
men det är för sent att fly, vi skulle bli upphunna.

Solen står ännu lågt. Fåglar har morgonkonsert i buskarna.

Stora vita stackmoln vandrar över himmelen,
och den vackra dalen ligger som i skugga ömsom i sol.

Vi säger inte mycket till varandra.

Var och en tänker på sitt eget liv, hur det var och hur det kommer att sluta.

En sorts högtidlighet råder, blandad med smärta och en sorts stillsam förtvivlan
över att livet blev som det blev; en sorg över allt som gått förlorat
och minnen av en längtan som en gång fanns men som nu bara dröjer kvar som ett vemod.

Mitt i allt detta spinner en sorts kärlek till livet som en varm ton.
Varje ögonblick är nu kristallklart och stilla.

Det är avskedstid. Det är tid för farväl. Vi säger inte mycket,
vi nickar till varandra, gör gester, någon ler hastigt.
Samma öde väntar oss, på samma plats, samma ljusa försommardag.

Vi hör våra fienders röster när de samlas på andra sidan dalen,
ser vimplarna och blänket i seldon och lansar.
De ropar åt oss, hånar oss. Segervissa.

På något sätt är det som om vi redan är döda, att vi har tagit ut döden i förskott;
själva striden är bara en formalitet, något som måste göras och få överstökad.

Vi samlar oss på linje.

Hästarna rycker och stampar; det är som om också de känner vårt gemensamma öde.

Vi drar våra svärd, fäller fram våra lansar, rättar till hjälmar och sköldar.

Jag känner en svettdroppe rinna längs ryggraden.
Det här blir en varm dag - och ingen av oss kommer att få uppleva kvällen.

Och svalkan från viken intill. Därför har vi också tänt ett bål
som vi har kastat alla våra förnödenheter och all onödig packning i.    
Så lite som möjligt ska de få att slåss om.

Det blänker i hjälmarna.

Hjärtat slår våldsamt. Minnesbilder flyger förbi:
lugna stunder, kvinnor, sjöar, väldiga träd, vänners ansikten, barn…

Nu höjer vår anförare sitt svärd.

Med ett gemensamt rop sporrar vi hästarna och spränger ner i dalen.

Nedför den motsatta kullen kommer fienden, väller de ner som ett vattenfall av ryttare.

Nu är det bara några minuter kvar att leva.

Jag rider som i en dröm, omgiven av drömbilder, mot en armé av drömbilder.

I ett dån av hovslag. Jag är här men redan långt borta.

Jag är frånvarande men totalt närvarande. Varje por på min kropp, varje strå deltar.

Ändå är allt overkligt.

Jag vill ropa: Äntligen! - men vet inte varför; nästan som om jag anar
att det som just nu sker är absolut rätt.

Hovarna dånar.

Stefan Demert