DET NÄRA

När vi är små är vi nära det lilla intill.

Vi undrar över flugan

som ligger på rygg och sprattlar,
vi ser att det har fastnat björkpollen

i spindelns nät, och vi upptäcker
vår bild i daggkåpans vattenpärla.

Och vi undrar…

När vi blir större och äldre
missar vi ofta det finstilta.

Våra röster blir grövre och våra steg längre.
Vi ser oss omkring men aldrig ner.

Alla under rinner bort mellan våra fingrar
och händerna är ständigt upptagna
med viktiga göromål.
Har vi inget att göra
rör sig våra händer oroligt.

När vi är små
pillar vi och petar och undersöker.

Vi känner på olika material och förundras
över de många dofterna.

Mycket små djur är våra vänner.
En tordyvel kan vara en kompis

– tills någon hysterisk vuxen
ber oss ta bort det äckliga djuret.

Det som var nära oss upplöses.

Vi präglas allt mer på djupet
av andras rädslor och regler
och går förlorade för oss själva.

Men vad värre är:
vi går förlorade för världen,
och den behöver allt stöd i världen.

Vi bedrar den genom att famla efter

de väsentligheter vi utvalt                 
på bekostnad av det lilla och nära intill.

Barnet tar upp masken från trottoaren
och lägger den i det blöta gräset.

Vi märker inte ens 

när vi mosar den med skon.  

Stefan Demert