Stefan Demert

måndag 13 juli 2020

AKTA ER!

Akta er!

Man vill kastrera oss!

Göra oss tama och ofruktsamma.
Snöpa vår rätt att vara annorlunda,
att säga emot, att ifrågasätta;

det snickras fållor, byggs hinder, gjutes bunkrar;

i högkvarter smides planer hur vi ska hållas nere,

hur man effektivast ska kunna begränsa vår rörelseförmåga.

I svarta ännu icke ruvade ägg

sover nya lagar, nät och kravallstängsel.

Akta er för den gryende, försåtliga,

leende, välmenande diktaturen.

Dess leende är en kroksabel. Dold i kappan på varje parti.

Beskyddande läggs en stark, varm arm runt dina axlar;
man vill få dig att tro att du inte vet ditt eget bästa.

Men handflatan är iskall.

Tro inte dem som säger att vi lever i ett välfärdsland,
ett folkhem, en oas i världen, och att man vill dig väl.
Mynten behöver bara förlora sitt värde
för att vargen i människan ska framträda.

Tro inte att demokratin är genomförd.

Tro inte broschyrerna som pressas genom din dörr.
Tro inte att det finns golv i dessa luftslott.

Akta er. Var vaksamma.

Tro inte dem som hävdar att en del människor saknar värde;
lyft en näve sand, kasta den mot skyn och prisa varje korn som faller.

Hjälp inte dem som vill tukta träden, ansa buskagen,
slå ängen och snagga gräsmattorna.
Lyssna inte på dem som förbannar tistlarna, möglet, rötan, rosten
- deras tungor är ålar, deras meningar är taggtråd.

Tacka din skapare för häxorna, kättarna, mystikerna, gnostikerna,
kufarna, clownerna, gisslarna, de utstötta, tiggarna, de i tunnorna letande,
de i portarna ropande, charlatanerna, schamanerna, fantasterna,
de ur hjärtat ösande, vägvisarna, de piskade, profeterna,
de saktmodiga, de enfaldiga,

det friska vatten
utan vilket kvarnhjulet

stode stilla.

Stefan Demert

ALLT DET GAMLA

Allt det gamla
befinner sig i ett tillstånd
av upplösning.

Oron löper

från hus till hus
och slår på dörrarna.

Korsar rabatterna,
hoppar över de små staketen,

gör fotmärken

i det krattade gruset,
får tulpanblad att lossna.

Undrans frö sås av budbäraren,
förändringens förelöpare.
Fönster tänds.
Ansikten visar sig.

Utanför husen står snart det nya

med alla sina underliga
standar och legoknektar;

patrasket från framtiden,
den vapenlösa armén.

Den osårbara.

Men först

oron där utanför
på snabba ben

och facklans löpeld
som en eldsvans mellan husen.

Konungens kurir.

Stefan Demert

ALMANACKSATLETEN

Almanacksatleten är upptagen jämt,
sitter mitt i smeten som han själv bestämt.
Klocka och kalender är hans lås och garn.
Med snabba blädderhänder klappar han sitt barn.

Kastar i sig fikat, nuddar hustruns kind.
Allt är redan spikat. Rusar genom grind.
Jämt är klockan slagen när han drar förbi.
Han är låst av dagen som han lever i.

Men han finner glädje i att säga så:
”Torsdagen den tredje, vecka fyrtiotvå”.
Arbete och fritid spelar ingen roll,
allt ska inplaneras så han har kontroll.

Almanacksatleter – oftast är det män -
sitter jämt och äter lunch med den och den.
”Han kan inte svara, pröva om en stund.
Han har just ett möte med en viktig kund.”

Många järn i elden varje röd minut,
aldrig att han unnar sig att pusta ut.
Inte ens på kvällen; då har han sin squash.
Efter sista smällen är det ”hej” och ”mors”.

Klockan tjugo nollnoll bränner han sig brun.
Tjugotvå och trettio drar han över frun.
Stjärnorna de blänker uppå himmelen,
men atleten tänker: ”Schemat höll igen!”

När så döden ringer på hans telefon,
svarar sekreterarn: ”Vem får jag hälsa från?”
Men hans jack dras ur, och när han sänks till frid,
hör man från hans kista: ”Jag har inte tid!”.

Stefan Demert

ANSIKTET

När jag värderar andra, värderar jag mig själv.

Du uppträder ständigt som det förväntas av dig
att just du ska uppträda.
Du har en roll. "Nummer och namn”
- med vidhängande relationer
såsom släkt och vänner.
Du sköter din uppgift i kollektivet, kåren,
familjen, föreningen, kommunen, landet.

Söker du dig någon gång utanför din roll
och bryter sönder bilden av dig själv

så som den är i andras ögon och medvetande,
kan du lätt skapa panik.

Du stämmer inte efter den ritning alla har av dig.

Om du vill gå din egen väg och bryta mönstret,
ska du finna att du kan möta fientlighet
för att du nu tvingar människor att tänka om
och ändra bilden de har gjort av dig.
En del kommer att ta din förändring som en förolämpning.

Så placerar vi varandra i burar och vaktar utanför
så att ingen kan smita ut och skapa oro
i den zoologiska trädgården.

Vi hämmar varandra, hindrar varandra att blomma.
Men mest hindrar du dig själv.
Hårdast bevakar du dina egna rörelser.

Att vara någon, innebär att dygnet runt

väga och värdera annat och andra

i förhållande till sig själv.

Det finns en frihet och en frid som grundar sig på
att inte behöva vara någon, att tona ned jaget,
att vara - men utan egentlig identitet,
att se sig själv i alla och finna alla i sig själv.

Med alla menas ALLA, och inte
att man skiljer ut dem man finner behag i.

Denna frihet innebär - accepterandet
av det rådande tillståndet,
att man inte med sina subjektiva värderingar
försöker tillföra tillståndet andra beståndsdelar
än vad det består av.

Vi måste bränna flaggor och gradbeteckningar.

Fastfrusna på tundror och hedar ligger isblocken
och betraktar varandra med misstänksamhet.

Får de ligga tillräckligt länge i solen

flyter de ihop, drunknar de i varandra.

Men först måste någon våga sig ut bland dem

och viska med vårljum andedräkt: ... r e v o l u t i o n ... !

Den totala revolutionen riktar vapnen mot alla;
ingen må försöka gömma sig
och tro sig tillhöra undantagen:
vem kan bryta ett ax i ett fält och säga:

– detta var ett fint ax, mer värdefullt än de andra,
det tar jag hem och ramar in och skriver hyllningsdikter till!

Den totala revolutionen

röjer inte undan en åsikt
för att ge plats åt en annan;

den röjer undan allt, skonar ingen,

låter all säd falla för lien.

Till minne av denna historiska slakt

ser vi hur på slagfältet ett monument avtäcks:
det föreställer ett gigantiskt ansikte.

Går vi närmare ser vi att detta ansikte
är uppbyggt och har fått sitt uttryck
av millioner mindre ansikten.

Konstnär: Okänd.

Verkets namn: ”Den Gudomliga Olikheten".

Stefan Demert

ARK OCH ORD

Detta är ett exempel på hur en tom sida

kan fyllas med ord.

Så fylldes en gång tomheten med liv.

Den och medlen fanns - medel skapade

av en tidigare utveckling,

och som papperet och pennan har

sin övervakare och utnyttjare,
så var tomheten och medlen övervakade,

väntande på att utnyttjas.

Vi och Gud skapade världen.

Vi blåste vår ande in i människan.

Gud är allt du ser.

Han är ögat du ser med,

hjärnan du uppfattar med,

tanken som följer.

Han är din oförmåga och din förmåga.

Han måste ständigt väckas och hållas vaken

– av din vrede, din förtvivlan, din glädje,

din nyfikenhet men framför allt: din kärlek.

När din kärlek är som starkast

är Gud klarvaken;

då följer han din minsta rörelse

med spänd uppmärksamhet
- som katten ulltåten -

ty då har du rört vid honom,

nuddat ditt inre.

Vi är medskapare.

Vi har själva en gång lagt grunden

till allt detta, och vi ska själva

en gång avsluta.

Det tomma fylls med ord skrivna av oss alla.

Det oskrivna ligger alltid väntande på att skrivas

– och mitt i beckmörkret i det nedsläckta landet
finns det alltid något rum där lampan brinner,

där orden fogas samman på det vita arket,
där tanken växer över tomheten.

Stefan Demert

söndag 12 juli 2020

BABELS TORN

I samförstånd och i tro

byggdes i fas på fas

det väldiga Babels torn,
tills arbetet nederlas.

Ty missförstånd och misär
såddes bland jordens barn.
Av Babels mäktiga torn
blev endast en grottekvarn.

När åtskillnaden blev lag
så splittrades land och ord;
och ur denna svarta sådd
kom tvedräkt och brodermord.

För allt som var harmoni
blev människan döv och blind;
och mening och ändamål
- blev jagande efter vind.

Men språkförbistringens tid,
som delade allt itu,
den sträcker sig ända hit
och är lika tydlig nu.

Och bygget på Babels torn

kan bara tas upp igen
om endräkten återföds
och fienden blir en vän.

Stefan Demert

BALLAD OM MAKTEN

Den förste som regerade vårt land var konung Nolla.
Men om han gjorde någonting var ganska svårt att kolla.
Han syssla mest med såna ting som rörde hans person,
så inte var det konstigt att det blev revolution.

Vi gjorde vad vi borde för längesen ha gjort,

vi reste våra vapen och sprängde slottets port

och hängde honom lodrätt i en snodd från en gardin,

men barn och hustru skonades - vi var väl inga svin.

Sen hördes över byarna vårt segerjubel skalla

"Frihet, jämlikhet åt alla !"

Och den som hade makten nu var Stora Generalen.

Han skratta jämt på bilder men han var en riktigt hal en.

Han talade i timmar, han var svag för retorik

och fann han någon farlig, gick han gärna över lik.

Han ansåg att han själv var ett sändebud från Gud

och öste på oss skatter och utegångsförbud.

Då tyckte vi nog alla att vi borde vända blad:

- Han föll för några kulor vid en militärparad!

Sen hördes över byarna vårt segerjubel skalla;

"Frihet, jämlikhet åt alla!"

Den man som styrde landet nu, det var en Fänrik Fluga,

en son av folket, uppväxt i en fattig torparstuga.

Dessutom var han stilig, han gick hem hos folk och fä

men det visade sig sedan att hans skalle var av trä.

Han omgavs av en hänsynslös, diktatorisk klick

och fjärma' sig från folket ju mera makt han fick.

Så vi gjorde vad vi måste för att skydda våran stat;

- Han flög i tusen bitar vid ett listigt attentat!

Sen hördes över byarna vårt segerjubel skalla:

"Frihet, jämlikhet åt alla!"

Nu är det lugnt i byarna och lugnt på varje gata.

Nu styrs vårt land av tekniker som gjort en Jättedata.

Och den har programmerats med historiens alla tal,

så chansen att den störtas kan nog anses minimal.

Här finns ett korn åt alla - för såväl blå som röd,

Den Stora Jättedatan har folkets fulla stöd.

Nu finns det ingen längre som stormar nån bastilj,

nu leve vi tillsammans som en enda stor familj,

och över landet hör man högtalarljudet skalla:

"Frihet, jämlikhet åt alla!"

Stefan Demert

BARN AV DEN SKYMMANDE KVÄLLEN

Vi har varit med förr.

Vi kan rutinerna,

förberedelserna inför natten
- vi vet vilka lampor som ska släckas,
vilka ljus som ska blåsas ut.

Är det något vi känner till
är det hur man åstadkommer mörker.

Vi är barn av den skymmande kvällen,
de rastlösa dagarnas folk.

Svalor med fastspikade vingar.

Snart är det oss rubrikerna talar om.
Askflagor har redan synts i luften.

Mullret hörs ännu på avstånd.

Tecknen är tydda.

Men så länge det elektriska ljuset
brinner lyssnar ingen på teckentydarna

– dock: när mörkret inträder

söker man efter dem
dragande från hus till hus med facklan
i den ena handen och kniven i den andra.

Så har alltid rädslan sökt sitt offer
i tron att rädslan ska försvinna efter dråpet.

Vi är barn av den skymmande kvällen.

Vi hör inte viskningarna; vårt språk

är skriket, sirenen, skottet, motordånet.

Men under jetplanens landningsbanor
växer ett rotsystem
bärkraftigt av beslutsamhet.

Ni, barn av den skymmande kvällen,
systrar och bröder, skördetiden är inne.

I natt ska frukterna plockas.
I natt ska ängarna slås.

I månsken ska allting bärgas
och bäras i ladorna in.

I natt, eller nästa.
Ägget vilar i redet.

Tiden ruvar.

När fågeln föds faller skalen dånande,
genljuder varat av det smärtans skri

som uppstår när alla

bristningsgränser överskrids.

Och detta sorgsna skri

får människornas hjärtan att vibrera.

Så reser sig fågeln av vatten

och rätar vingarna av eld.

Dess ben är blixtar mellan buk och jord.

Fågeln med den hårda klon och det mjuka dunet.
Och fjäderlätta hjärtat.

Fågeln med lienäbben och det milda ögat.

Vi har varit med förr.

Nu har vi bara att vänta.

Och kasta allt vi samlat in i fågelgapet
så att den växer och blir klar att flyga
och inte sjunker samman tärd och svulten
med millioner möjligheters människor
kvävda under buk och vinge.

Stefan Demert

BLÅKLINT OCH MINA

Bepansrade härar skövlar

när solen står högt över slätt;
det trampar för många stövlar

i sommarens skira balett.

I blåklintens salar, minan
får alltmer fastare rot.

Förstenad står ballerinan
och sörjer sin bortsprängda fot.

Stefan Demert

lördag 11 juli 2020

BREVET FRÅN SINGAPORE

Det kom ett brev från staden Singapore,
det första tecknet efter fyra år.

Dess skrift var fläckar utav mången plump.
Jag läste brevet sväljande en klump.

Det kom ett brev tre dagar efter jul.

Det lyste opp vårt gråa lilla skjul.

Vi lade undan vårat luffarschack
och far tog på sin gamla bröllopsfrack.

På utdragssoffan bänkade vi oss
och tände vårat sista tomtebloss.

Jag läste högt och far bredvid mig satt
med handen sin bak örat som en tratt.

Med vemod slukade vi varje ord,
och tårar föll på vårat nötta bord.

Du skrev om hamnar och om mången bar
så att det vattnades i mun på far.

Du skrev om stormar och om väder lek
då det ej duger att va' feg och vek.
När det var slut jag lade brevet ned,
sen satt vi där och hulkade och led.
Sen tvinga hungern far att ta sin spark
och åka ut och leta lite bark.

Jag fattar blyertsen och skriver så,

i hopp om att du detta brev ska få…

”Du kan ej ana hur vi två ser ut.
Vi går i trasor, pengarna är slut.

Vår brunn har sinat, korna har fått löss.

Vår lycka dog den dag du gick till sjöss.

Ur strumpan tittar mången frusen tå
och vi har skägg till naveln båda två.

Så du förstår att saknaden är stor.
Kom hem och pyssla om oss, kära mor.”

Stefan Demert

BRYGD

Det bodde en häxa i Lagomma by

– asbestium - dum - dej

som kokade brygder av dimma och dy

- aluminium - pompei

Hon spådde i aska, hon spådde i sump,

hon hittade guld i den gråaste klump,

och hon hittade bly i den klaraste blick.

Hon hittade oro och törnen och stick

där andra såg rosor och ro.

Den häxan var hemsk, må du tro!

– där hon satt vid sin gryta och rörde och rev
och bjöd på en slick ur sin slev,

understundom.

Den häxan fick prygel, så mycket man tål

– apokalyps - dum - dej

Sen blev hon bespottad och bränd upp på bål

- aluminium - pompei

Hon viskade väg, men vi visste ej vart.

Hon spådde för dystert, hon spådde för svart.
Hon kunde se spöken på ljusaste dan.

Hon var kvick som ett silver och listig som fan.

Och hennes vidriga brygd
den stank över hela vår bygd.

Det gick ej att leva och andas däri
och detta kom småningom vi
underfund om.

Må häxor och trollkarlar brinna som ved

– avgasium - dum - dej

som inte kan låta oss vara i fred

– aluminium - pompei

Som jämt ska berätta om smärtor och sting,
om nedfall och gifter och gruvliga ting.

Som håller ett finger i vinden som drar
och varnar för kommande ovädersdar

och eländes jämmer och ve

– och tjatar att vi måste se!

Nej, nu låter vi dessa förkolna på bål
och utbringar därtill en skål!

Låt oss blundom !

Stefan Demert

BUNKERBALLAD

Se upp för den svarta skräcken!
Den kommer och tar dig snart.

Snart hoppar den upp ur säcken,
det är ju helt uppenbart.

Den bidar sin tid och väntar,
som gas i en flaska spray.

Så fort du på dörren gläntar,
suger den tag i dig.

Då gäller att du står rycken
och har ett bastant försvar.
För annars slits du i stycken
så inte en tofs blir kvar.

Då biter han dig i strupen

- varmed du ofta gol -
och kastar dig nedför stupen.
Så skaffa dig en pistol!

Så skaffa en pansarbyxa
och en kavaj av plåt,
och köp dig en redig yxa,
kanon och en pansarbåt.

Och gjut dig ett bunkerrede,
försett med en dörr av bly.
Planera väl för det skede
då det är för sent att fly.

Knivar och saxar vässa.
Köp en skottsäker väst.

Tryck ner en hjälm på din hjässa.

Köp piller mot stress och pest.
Det finns så mycket att välja,
handla med hugad håg.

Livet vill gärna sälja
ur sin postorderkatalog.

Livet vill gärna ge dig
en chans att få stanna kvar.

Livet vill gärna se dig
som gäst ännu några dar.

Och faller den stora bomben,
så drager du för gardin
och sitter i katakomben
och öppnar en flaska vin.

Må mänskor och hundar vråla
därute bland blod och död.
Du har ju din pansarhåla,
på dig går det ingen nöd.

Vad gör det väl att dom vrålar,
du räds inte själva fan.

Du lyfter ditt glas och skålar
för livet och morrondan!

Stefan Demert

BÖDELN

Bödeln är sin handlings offer.

Ingen dömer oss.

Vi dömer oss själva.

Vi är domare och anklagad i ett,
vår egen läromästare och elev,
torterare och tröstare,
tyrann och slav.

Våra handlingar bryter väg åt oss.

Detta är den perfekta rättvisan.

Vi slipar vår egg mot erfarenhetens slipsten,
den alltid växande, roterande stenen.

När eggen är färdigslipad ska allt den klöv sammanfogas.

Ty vem kan skilja vind från vind, eld från eld?

Det goda är - men det är icke gott.
Det onda är - men det är icke ont.
De är vandrare och ränsel. Ränsel och vandrare.

Trädets krona skyddar fågeln,
och fågeln håller kronan upprätt
med sitt grepp om kvisten.

När mänskan skiljde åt det som är ett,
när hon klöv trädet,

var hon blixtens like,
hård och skoningslös.

När yxan lyfts ur det som klövs
står trädet där igen.

Och den som karvar in ett hjärta i dess stam

vet inte hur rätt han har.

Stefan Demert

BÖDLARNA

Herre.

Välsigna bödlarna.

Ty de veta icke vad de göra.

Ditt ljus bor i såväl dem som i deras offer.
Du känner dem alla. Du vet deras väg.

Vi känner dem inte, Herre. Vi svär oss fria.

Vi tvår våra händer. Vi sminkar över våra bödelsmärken.
Vi pekar och säger: Se bödlarna!

Du känner bödlarnas ensamhet.

Du är med dem när de ordnar med sina don i gryningen;
när de provar falluckorna eller drar längs eggen med fingret.
Du känner torterarnas hjärtan.

Herre. Välsigna bödlarna.

Förlåt dem deras blindhet. Och förlåt oss våran.

Förlåt mullvaden för att den inte ser stjärnan,
och måsen för att den inte känner jordens gångar.

Förlåt oss, när vi ropar ut de skyldigas namn

men glömmer våra egna; när våra tungor i oförstånd
klipper sönder våra medmänniskor.

Varje gång vi vänder någon ryggen
stängs en möjlighet framför oss som en dörr.

Inte dömde du den första bödeln,
barnet med en sten i handen.
Du bara insåg att han blivit till.
Och lika lite som du dömde den förste,
dömer du den senaste i raden.

Medan vi för lista över bödlarna.
Och skriver dyra räkningar i våra hjärtan.

Du dömer inte. Du väntar. Du ser tiden an.
Och ser hur bödlar och offer byter plats,
hur svärd lämnas över från en hand till en annans.

Dansen går i spegelsalen,
ty endast kringgärdade av speglar
kan vi peka och ropa: Se bödlarna!

Som rovfåglar kretsar bödlarna över världen

Medan blivande skarprättare slumrar i ägg

Vem torkar bödelns tårar

Vem vaggar bödelns huvud i sitt knä

Vem kysser hans näbb och värmer hans klor i händerna

Herre. Välsigna bödlarna

CIVILISATION

Ur vår civilisation har vi redan kramat det mesta

– som vatten ur en svamp.

Nu börjar sönderdelandet av själva svampen.

Det skapas ständigt nya behov

av saker vi inte behöver,

på bekostnad
av våra andliga behov.

Vi är ett primitivt folk

i ett underutvecklat land.

Vårt liv går ut på att förneka döden,
att se den som en fiende i svart kappa,
som hotar vårt och våra vänners liv.
Döden blir en vak vi sparkar i

- ett sugande svart hål -

och livet den is som omger vaken,
och som vi försöker få naglarna att fästa i.
I panik.

Liv och död är samma vatten - i olika stadier.
Vi bygger upp idyll - och pysselmurar mot döden.

Vi skulle aldrig kunna sitta på huk vid lägerelden
och tala förtroligt med andarna omkring oss.

Tanken får oss att rysa, nej, vi knäpper på elspisen,
sätter på radion och håller lamporna tända.

Allt för att slå sönder tystnaden
och splittra mörkret som vill in.

Vår trygghet är programmerad och statsstyrd.

Vi bekämpar döden med strålkanoner
och hjärt-lungmaskiner.
Medicinskåpen är fyllda.

Vi hyllar dem som lever längst.
Sådan är vår civilisation.
Primitiv.

Den har inte gett oss annat än ting
att råda över och handskas med.

Vi staplar dessa omkring oss
och skruvar upp volymen.

"Vad tyst det blev” kan någon säga,
när samtalet kom av sig några sekunder.

Vi borde fatta varandras händer, vara tysta -
och försöka skaka av oss allt

som civilisationen lagt på våra axlar,
och försöka uppnå den gemensamma känslan
av att vi alla delar varandras öde.

Stefan Demert