TILL HARRY MARTINSSON

TILL HARRY MARTINSSON

Det gick inte att hålla emot längre.

Himlen blev för tung.

Den fallfärdiga ladans tak störtade in

i en sky av damm och spån.

Bara en hare hörde - och långt borta

rödvingetrastens fallande skala.                                        

Även himlen blev förvånad.

Som att sätta klacken i nattgammal is, sa den.

Och alla seraferna förstod som vanligt ingenting.

De trädde vindpärlor och samlade stjärnstänk.

Då sov redan luffaren Bolle i ladans halm

med vandringsstaven nära intill.

I Klockrike började man förbereda ett mottagande.

Och ur Aniara strömmade redan alla de långväga gästerna.

TILL JACQUES

..

TILL JACQUES

Nyss tog havet emot sin bästa vän,

en av min ungdoms hjältar.

Han sjönk
utan tuber
längre ner

än Filippinergravens botten.

Jacques Cousteau.                                                                  

Han öppnade vattenspegeln

(som Alice – gjorde i sagan)

så att sagan om havet
kom oss till del.

Och när man berättar sagan om havet
måste man också berätta

om marken, berget, luften, människan

Hans saga växte

till sagan om Jorden och helheten
Livets alla oskiljaktiga delar.

När Frankrike återupptog

sina kärnvapenprov i Söderhavet

lämnade han Franska Akademien.

Kvar blev de som saknade idé, ideal och medkänsla.

Det kusliga är att Jordens fiender är så många

att dess enstaka vänner blir så tydliga.

Lycklig färd, Jacques.

Genom världshavet.

TILL TRÄDEN, VÅREN -84

TILL TRÄDEN, VÅREN -84

Gläds ni nu? Eller sörjer ni? 

Sjunger ni nu? Eller kvider ni?

Har ni läst rapporterna om träden i världen? Inte?

Sörjer ni era döda syskon, de döende skogarna på Jorden? Eller brinner glädjen inom er?

Stiger bakom er bark kärlekens sav

ur Jordens ständigt bubblande gryta?

Javisst är det så. Låt de döda begrava sina döda.
Inte sörjer våren de blad som föll i höstas.

Ni lyssnar inte på larmrapporterna.
Ni har ju fåglarna.

Gläds ni nu? Ja, ni gläds.

De stora oförrätterna blåser genom era kronor.
De vrålande sågarna skär genom er hud och märg.
Men de når aldrig fram till kärnan.

De passerar den utan att märka något.
Ni faller, men reser er på nytt.

Aldrig någonsin ska det som växer

hindras av det som skapar sönderfall.

All världens sågar rår inte på all världens träd.

Vad tisslar era spretiga aprilkronor till varandra?

Vad viskar ni? Ni är som havande mödrar som talar om den kommande förlossningen.
Ni planerar den årliga nedkomsten.

Om några dagar öppnar ni er mot ljuset
och lägger valv av gröna löv

över våra huvuden.

Skönare tak har ingen människa byggt.

TILL W.A.

TILL W.A.

Werner Aspenström har gått vidare. 

En gång såg jag honom vid Slussen.

Jag tänkte: Nu!

Men jag lät honom passera.

Om jag vågat det jag ville

– ta honom lätt på rocken

och hejda honom och säga:
Ursäkta, jag skulle bara tacka
för det du gett mig
- hade han då levt en dag till,

töjt tiden för att få plats
med några rader till?

Han kunde ha skrivit: ”På väg från Gamla Stan
vidrörde en man min rock och tackade för något”

Jag kunde ha hamnat i litteraturen,

När andra tog sig mot utgången, sökte han sig inåt.

Han stannade vid det som andra lämnat.
När alla andra samlades i solskenet
trevade han vidare mot grottans hjärta,
där mörkret sluter sig om ficklampans stråle
tills den tonar bort.

Mörkret tar över.

– och ett avlägset ljud.
Av vatten!

Han visste det!

Det finns en annan utgång.
Motströms.

TILLSAMMANS

TILLSAMMANS

Under sömnen flätas våra drömmar samman.

Mina personer och varelser

befinner sig plötsligt i fel film.

Dina går vilse i mina korridorer.

På morgonen åtskiljer vi våra får

och försöker i deras vänliga mungipor se på vilken av alla ängar

de möttes och betade intill varandra.                               

Vi håller varandra i hand

när vi går den lilla skogsvägen.

Som rädda för att tappa bort oss -

eller glada över att dela de hemligheter

som alla par i världen redan delat.

Vi söker bekräftelse och närhet 

i tid och rum.

Som de biologiska människor vi är.

Osynliga delar av oss är redan tillsammans                     

där tid och rum aldrig existerat.

Men här på skogsstigen

– bärkraftig av pressade fjolårslöv – måste hud få möta hud.

Fingerflätning. Små strykningar.
Lågmält samspråk med starka ord.

Dagliga avsked.
Vi ses!

Illusion av tid som förflyter.
Återseenden.
Hej!

Dygn i rörelse.
Flodresenärer.

Tills någon vinkar oss in
i alarnas skugga.

Och ber en av oss
lämna tillbaka paddeln.

TILLSTÅND

TILLSTÅND 

Enhörningen stegrade sig, spetsade månen på hornet och drog den med sig sjunkande i jorden.

Mammuten fann sig plötsligt infrusen i isblocket

utan att kunna röra käkarna och svälja sista gräset.

Ingen behöver längre frukta den sabeltandade tigern.

Och drontens ögonlock är hårt slutna kring mullen.

Polernas isar·skruvar oroligt på sig. Varthän?

Något söker ytan; som flodernas sjunktimmer, stockar, svarta av hemlöshet,
drivande längs bottnarna,
utan lövverk, utan frö att fälla,

utan fågelns närhet, vindens vänskap -

Något söker ytan.

För att splittra den och köra huvudet i ljusets gap.

                                                                                                                                               

Något stiger uppåt;
med lungor färdiga att sprängas;
med bubblor sipprande ur stängda munnar
stiger toffeldjur och mammutar,
javamänniskor och atomfysiker
mot vattenspegeln, himlaspegeln,

som vilar på en bädd av blad,
flytande på vattenspegeln.

En urtidsfågel kretsar över ytan

med sina vingars spetsar

skiljda åt av tiden.

I de ständigt bladfällande trädens skugga väntar enhörningen.
Sadlad och utvilad.

Stigbyglarna Myt och Verklighet glimmar.

Månen hänger åter på sin plats.

Det är innan allting började.
Det är efteråt.

TJÄNANDET

TJÄNANDET

Tjänandets princip är att 

utan tanke på egen välmåga 

glädja andra.

Glädjer du andra
kan du inte undgå

att erfara välmåga.                                                                

Men du kan inte
spekulera i detta.

Gör du det

får du dras med

en fadd eftersmak.

TORNSVALAN, PÅ STRANDBRÅTEN

TORNSVALAN, PÅ STRANDBRÅTEN

Tur att jag kom hit.

Annars hade ingen sett tornsvalans ungar.

Tornsvalans ungar störtdyker från molnberget
ned bland uthusen.

(note: Strandbråten är ett hus i Nyskoga i Värmland som Stefan Demert hyrde under flera år.)

TRADITION

TRADITION

Vi firar Kristi födelse.

Men han föddes långt innan.

Kristus föds varje sekund och dör varje ögonblick.

Kristus är både född och ofödd.                                         

Verksam och o verksam.

I rörelse och i vila.

Kristi födelse sker just nu

Och korsfästelsen pågår.

När Jesus var tolv år predikade han i templet.

När den pakistanska mattknytaren Iqbal Masih var tolv år

sköts han ihjäl när han cyklade. Han var obekväm för mattmogulerna.

Hans öde öppnade världens ögon för barnarbetarnas helvete.

En familj får en summa till skänks och hamnar i livslång livegenskap.

När lqbal var tolv år talade han till människorna.

Så går en tid - och världens ögon sluts igen.
Som på en sovande.

TRAUMA

TRAUMA

Så följer dig ett trauma genom dina liv:

ur orsaken föds det och reser sig

som havsvågen

till sin högsta punkt.

Då slår redan ditt hjärta mot strandstenarna.

Sargat.

Vågen bryter med ett skri.

Den sjunker. Den planar ut, sköljer upp över stranden och drar sig tillbaka

ut i havet

för att komma åter

med mindre och mindre resning,
tills den en dag återkommer
för att aldrig mer återkomma.

Då ligger

- bredvid dig i sanden, där du sitter

och ser ut över havet med hakan mot knäna

och armarna om smalbenen -

insikten kvar.

Flaskan

med meddelandet.

TRE VÄXTER UNDER HOT

TRE VÄXTER UNDER HOT

Hästklockan. Akerskallran. Finnögontrösten.

Vem ska ringa in hösten

om höstklockan försvinner.

Och vem ska skallra som åkerskallran och säga:
Ängen har vaknat!

Nu är det sommar!

Och om finnögontrösten försvinner

dör också alkonblåvingen ut. Den lilla fjärilen.

Och om den försvinner,

var finner vi då ögontröst?

TRIUMFEN

TRIUMFEN

När jag äntligen

efter år av vånda och möda lyckades vända

alla mina nesliga nederlag till en jublande seger

var endast jag själv

närvarande.