måndag 18 november 2019

MISSTRO


MISSTRO

Det första människan skulle tänka
om något närmade sig från rymden vore:
Hur ska vi försvara oss?
Skulle de som närmade sig vara en och tio långa,
med tre stora ögon och metallglänsande skinn,
skulle hon säga: Vilka kusliga typer!

Skulle de som närmade sig säga:
Vi älskar er!
− skulle människorna villrådiga se på varann och nickande mumla:
Här ligger en hund begraven. Så säger man bara inte.
Inte om man har tre ögon och ser ut som en förkrympt rustning.

Nationerna skulle gå samman oavsett ideologier.
Nu gäller det JORDEN! En hederssak!
Hit ska dom fanimej inte komma och snacka om kärlek!
Jävla plåtputtar!

MOBBAD


MOBBAD

Medan allt det obegripliga rör sig runt mig:
aspen rasslar, lupinernas fröskidor spricker med skarpa smällar,
korparna pratar, sländorna blänker,
− följer min blick en citronfjäril.

Både vindburen och för egen kraft dansar
den bland rosenmalvorna. Stannar till på en.
Lyfter, flyger vidare och gäckar betraktaren
genom att försvinna i skuggorna bland syrenbuskarna.

Jag kan ibland uppleva en känsla av utestängdhet
i förhållande till det som händer omkring mig.
Som om jag inte har del i den stora hemligheten.
Som om; alla levande väsen är införstådda
med varandra och jag är den enda
som inget begriper.

MONA LISA LOG


MONA LISA LOG

Och bilden av henne svävade fram genom seklen.
Leendet: avbildat, reproducerat, stulet, förfalskat,
analyserat, vägt och mätt.
Och hela tiden log det.

Längst in upphör materien, och vågrörelsen,
pendeln tar vid − oscillationen − eller:
det alltid varande uppenbarar sig;
som när läpparna försvunnit
och endast leendet finns kvar
det allt gåtfullare leendet,
konstnärens hemlighet
dold i penseln.

MOSTER EVA OCH MORBROR RUDOLF


MOSTER EVA OCH MORBROR RUDOLF

Smålänningen hamnade i Huddinge.
Rudolf från Ryd
som alltid hade jord och olja i fingersprickorna.
Verkstadsarbetaren. Spadvändaren.
Alltid med nån ny blånagel.
Han som alltid smånynnade
vad han än gjorde
och vars ögon lyste
när han plockade fram pianodragspelet
eller vilt stampande spelade munspel
så saliven och toner stänkte.
Han som efter sin frus död
kom att äkta sin hushållerska.
Min moster Eva.

Hon som alltid ville mig mer än väl.
Jag är säker på att de går i en trädgård någonstans.
Och påtar.
Han planterar

/
 
 två popplar vid entrén
och suger på pipan med det
nernötta piphuvudet.
Hamiltons blandning blandar sig med lättvinden.
Hon sätter potatis och har mjöl på kinden.
Det är en plåt drömmar i ugnen.

MYTEN


MYTEN

Segrarna sjunger sånger. Svulstiga och pompösa.
Hånfulla och skabrösa. Utan en skymt av ånger.
Helt segerrusbetagna samlas de intill båren
för att strö salt i såren på dem i bojor slagna.

Lyssna på segersången, hör på de hårda skratten.
Snart
− efter jubelnatten − påbörjas rättegången.
Så kommer gryningstimman. Mönstren är redan vävda.
Massgravar redan grävda. Galgarna står i dimman.

Fångarna förs ur huset. Avprickas på en lista
− tills att den allra sista sprattlar en stund i ljuset.
Tyst ligger dödens dike. Tystnat har också gråten.
Bredbent och självbelåten tronar den segerrike.

Men i ett dunkelt fjärran, som av ett dis omgärdas,
då är det han som färdas, vettskrämd i bödelskärran.
Då får han själv, bespottad, lyssna till smädesropen
och inför pöbelhopen stå med sin nacke blottad.

Men oavsett vem som mördas, oavsett när det händer,
oavsett vilka länder
− kommer all sådd att skördas.
När så all skörd är inne finns i den allt bevarat,
allt från vår vandring, sparat som ett gemensamt minne.

Då blir det lugnt i världen. Borta är gräns och galler.
Äntligen sönderfaller myten om orättfärden.

MÅNSKEN ÖVER MANGEN


MÅNSKEN ÖVER MANGEN

Nu går solskivan ner bakom Mosshöjdens kam och det skymmer kring Noppen och Kullen
och i Snipmyrens gräs tittar älvorna fram och det stiger ett blådis ur mullen.
Nu dras tappen ur luran i Klasko och Rass och det spritter av must och av lusta.
Och från Harjo och Hult kommer mänskor i lass för att svänga på skånken i Pilsta.

Mangens yta ligger blank som ett silvervatten. Här går jag med snubbelskank drullande i natten.
Och dom kommer i skaror från alla de håll, i från Bjurstrand och Dolosenoppi,
och man vet inte om det är folk eller troll: deras dans − är det bukter och hopp i.

Kanske dansar ett skogsrå med hål i sin rygg med en yngling från Antilatrakten,
som av invärtes lura och utvärtes mygg blivit vild av den virvlande takten.
Här vid Mangens bölja ljus hör man Pustatrallen
− och med läppen spänd av snus snarkar jag mot tallen.

Nu går solskivan upp bakom Dårbergets kam och det ljusnar kring Bråten och Noppen.
Och ur buskar och snår tittar yrvakna fram, och det kliar på själen och kroppen.
Men ett dragspel tar upp några toner igen och en danslysten flicka från Röjden
börjar snurra bland Nvskogas vättar och män, och så fortsätter dansen och fröjden.

Vid mynningen av Mangslidsälv susar det i säven.
Jag har sus i örat själv, Ramlösa i näven.

MÅTT OCH VIKTER


MÅTT OCH VIKTER

Vi mäter i mil och väger i ton.
Det nära och lätta ropar förgäves våra namn.
Avstånd kan vara mycket korta
Som mellan ögat och ögonlocket.
Tyngder kan vara mycket lätta
Som sandkornet på fingret.
Men vi mäter i mil och väger i ton
och hör inte genom dånet
den fjäderlätta viskningen intill oss.

MÅNGLARNA I TEMPLET


MÅNGLARNA I TEMPLET

Templet är vår kropp.
Utkastaren är vår inre Kristus.
Månglarna är de somt tagit över.
De som orenar och orerar.
Alla våra roller. Procentarna. Geschäftarna. Beräknarna.
De köpslående. Krimskramssäljarna.
Varje morgon slår de upp sina bord,
brer ut sina mattor, lägger upp sina varor
och börjar överrösta varandra.
Med upptäcktens piska och insiktens slag,
ska de drivas på porten.

MÄNNISKAN


MÄNNISKAN

Människan är värd all respekt.
Vi måste gå mycket varligt fram med henne.
Hon är bärare av en budkavle
vars innehåll ingen ännu kan förstå.
Sigillet kan inte brytas
förrän hon är framme
vid avsändaren.

MÄNNISKAN OCH DELFINEN


MÄNNISKAN OCH DELFINEN

Det sägs att människan och delfinen
en gång i tiden levde på land tillsammans.
Detta var mycket länge sedan − då delfinen kunde gå.
Men människan ville härska;
hon tyckte visserligen om delfinen 
− som en sämre bemedlad broder ungefär − men ville ändå få sina egna lagar att gälla för allt levande.

Delfinerna höll rådslag.
I hemlighet förberedde de en flykt.
Kloka, och ovilliga till strid som de var, påbörjade de en flykt genom att under årtusenden ändra sitt utseende.
Långsamt. I smyg. Styrda av vilja och längtan. Deras lemmar blev kortare och kortare;
de hasade sig allt närmare vattnet.
Människan, alltid upptagen med sitt, anade ingenting.

Och så en kväll − tidpunkten var uttänkt sedan länge − smög de ner i havet. Ljudlöst.
Lätt snuddande och uppmuntrande varandra: många var rädda för det nya.
Det nattsvarta havet räknade in dem och gömde dem.
De simmade fort fort fort bort från människan. 
Tätt tillsammans. Ungarna skrek och bad de vuxna vänta.
Fiskebåtar lägger ut från kusterna: människan söker sin försvunna broder. Ingen art går säker. 

Det sägs att delfinerna förbereder en ny flykt. 
Stora stim har observerats.
Mängder av fåglar har setts kretsa över dem, som rådgivare. 
En del tror att delfinerna nu siktar mot stjärnorna.
Vingar har setts växa.

MÄNNISKANS MÖDA


MÄNNISKANS MÖDA

Soljävel.
Stenjävlar.
Svett och sura sockor.
Bryta. Bända. Bära.
Tills en mur av satans förbannade stenjävlar
omgärdar ens tistelfält.

MÖJLIGHETER


MÖJLIGHETER

Solen
är isens möjlighet
till flykt.

Ljuset
är människans
flyktväg.

Tillsammans
skall vi bygga
en blomma.

MÖRKRETS VAGGA


MÖRKRETS VAGGA

En nattdröm.
Jag kallar den ”Mörkrets vagga” eller "Hiss-schaktet".
Jag och en man, hissmontör är instängda. Han är rädd och jag är lugn.
Det är en varuhiss (som jag åkt i så många gånger). Den är kal. Några få knappar.
En man är med i hissen. Jag frågar:" Vem är du?" - "Jag är en av hissmontörerna!
Jag undrar vidare: "Vart är vi på väg?” - "Neråt. Till mörkrets vagga!
Men mitt pass är över - "Det kan inte hjälpas!”
- "Vad är mörkrets vagga?" - "Allt det outredda!” - "Vad är outrett?" - "Allt”.
"Jag måste av.” - "Det går inte, vi måste längst ner, långt under jordytan, det bara är så.”.
”Men vi startade ju högst upp i tornet, i solskenet, med ljusa moln ovanför, och fåglar… Varför måste vi längst ner?"
- Han: "Nu stannar hissen! Kom du åt någon knapp?!”
"Nej - Vi är fast!"
Hissmontören darrade. Jag trevade längs en vägg och fann en knapp - tryckte - och hissen fortsatte sjunka, för att småningom bli stående.
"Var är vi"? undrade han. - "Allra längst ner, och vi kommer inte härifrån innan vi sett vad som finns utanför hissdörrarna'!
- "Öppna då!” - "Det finns ingen knapp” - "Vi är alltså inlåsta!"
- "Nej, det finns en nyckel, en knapp som får dörrarna att glida isär" - "Hur ska det gå till?!"
- "Nyckeln är att våga se, att vilja se. Vad som än möter oss. Och vi kan inte återvända upp innan vi tagit ett sådant beslut. Hissen kommer inte att röra sig. Så har vi något val?"
- "Jag är rädd sa montören. - "Jag med. Ta min hand. Blunda. Vi vill se! Vi vågar se, allt det outredda i mörkrets vagga”
Vi stod tysta och hoppades att vår tillkämpade vilja och skakande hjältemod skulle få dörrarna att gå isär.
Ett svagt gnisslande hördes, som om dörrarna inte var vana att öppnas på denna allra nedersta våning.
Vi stod inför ett skugglandskap. Knappt urskiljbara figurer och formationer rörde sig i ett diffust sken som kom från svaga lyktor som hängde i avlövade, förstenade träd. En knappt skönjbar himmel utan stjärnor tryckte sig ner mot ett instängt landskap.

Det gled förbi varelser, det hördes röster, inga ord. Det luktade illa. Gråt. Klagorop.
Ett träsk, där en del vadade, sökande efter något - efter Något! Här samlades allt det outredda, alla misstag, alla misslyckanden, våldet, ondskan, smärtan, den outsinliga gråten, all världens tårar, all klagan, all bottenlös ensamhet, alla de vilsegångna, alla spräckta drömmar och förhoppningar, all obeslutsamhet, all livsrädsla, all dödsskräck, allt hämndbegär, allt som fört oss bort ifrån varandra fanns i detta skumma mörker.
Här fanns 
ingen härskare utom skräcken, i ett landskap fött ur den allra djupaste förtvivlan.
Jag och hissmontören stod tysta, vi såg på varandra och på det vidriga landskapet, där allt det outredda krälade runt sig självt i en dunst av ångest.
Tårar rann nedför våra kinder. Förstummade såg vi på varandra.
PLÖTSLIGT var vi EN !
Han var jag och jag var han. Jag var hissens skapare och montör och jag var den som såg och som kunde föra oss uppåt.
Jag såg ut över landskapet och allt som rörde sig där. Detta var alltså mitt verk, och det kom an på mig att involvera allt detta i mig själv och ta det med mig upp till markytan.
Jag kände hur hissmontören i mig skruvade på sig, han ville upp. Det räckte nu. Jag steg in i hissen, dörrarna slöt sig och uppfärden började… solskenet slog mig i ansiktet så jag måste skydda med händerna när dörrarna gled upp och jag steg ut i det landskap jag lämnat.

Jag blundade och vande mig vid ljuset, öppnade ögonen, såg en himmel, fåglar, människor i rörelse.
Då kände jag att någon vidrörde mitt ena ben.
Jag tittade ner. Där stod ett litet barn och såg på mig. Det tog min hand och förde mig till en bänk. Där satt vi länge och såg på änderna i den lilla dammen. Ända till skymningen. Då sprang barnet iväg, vinkade och försvann.
Allt det outredda bar jag med mig. Mörkrets vagga fanns i mig. Men i den sov nu - lugnt - ett litet barn. Med hela livet framför sig.
Någonstans mellan husen höll en koltrast kvällskonsert.