MÖRKRETS VAGGA
En nattdröm.
Jag kallar
den ”Mörkrets vagga” eller "Hiss-schaktet".
Jag och en man, hissmontör
är instängda. Han är rädd och jag är lugn.
Det är en varuhiss (som
jag åkt i så många gånger). Den är kal. Några få knappar.
En man är med i
hissen. Jag frågar:" Vem är du?" - "Jag är en av hissmontörerna!
Jag undrar vidare: "Vart är vi på väg?” - "Neråt. Till mörkrets
vagga!
Men mitt pass är över - "Det kan inte hjälpas!”
- "Vad är
mörkrets vagga?" - "Allt det outredda!” - "Vad är outrett?"
- "Allt”.
"Jag måste av.” -
"Det går inte, vi måste längst ner, långt under jordytan, det bara är så.”.
”Men vi startade ju högst upp i tornet, i solskenet, med ljusa moln ovanför,
och fåglar… Varför måste vi längst ner?"
- Han: "Nu stannar hissen! Kom du åt någon knapp?!”
"Nej - Vi är fast!"
Hissmontören darrade. Jag
trevade längs en vägg och fann en knapp - tryckte - och hissen fortsatte
sjunka, för att småningom bli stående.
"Var är vi"? undrade han. -
"Allra längst ner, och vi kommer inte härifrån innan vi sett vad som finns
utanför hissdörrarna'!
- "Öppna då!” - "Det finns ingen knapp” -
"Vi är alltså inlåsta!"
- "Nej, det finns en nyckel, en knapp
som får dörrarna att glida isär" - "Hur ska det gå till?!"
-
"Nyckeln är att våga se, att vilja se. Vad som än möter oss. Och vi kan inte
återvända upp innan vi tagit ett sådant beslut. Hissen kommer inte att röra
sig. Så har vi något val?"
- "Jag är rädd sa montören. - "Jag
med. Ta min hand. Blunda. Vi vill se! Vi vågar se, allt det outredda i mörkrets
vagga”
Vi stod tysta och hoppades
att vår tillkämpade vilja och skakande hjältemod skulle få dörrarna att gå
isär.
Ett svagt gnisslande
hördes, som om dörrarna inte var vana att öppnas på denna allra nedersta
våning.
Vi stod inför ett
skugglandskap. Knappt urskiljbara figurer och formationer rörde sig i ett
diffust sken som kom från svaga lyktor som hängde i avlövade, förstenade träd.
En knappt skönjbar himmel utan stjärnor tryckte sig ner mot ett instängt
landskap.
Det gled förbi varelser,
det hördes röster, inga ord. Det luktade illa. Gråt. Klagorop.
Ett träsk, där
en del vadade, sökande efter något - efter Något! Här samlades allt det
outredda, alla misstag, alla misslyckanden, våldet, ondskan, smärtan, den
outsinliga gråten, all världens tårar, all klagan, all bottenlös ensamhet, alla
de vilsegångna, alla spräckta drömmar och förhoppningar, all obeslutsamhet, all
livsrädsla, all dödsskräck, allt hämndbegär, allt som fört oss bort ifrån
varandra fanns i detta skumma mörker.
Här fanns ingen härskare utom skräcken, i ett landskap fött ur den allra djupaste
förtvivlan.
Jag och hissmontören stod
tysta, vi såg på varandra och på det vidriga landskapet, där allt det outredda
krälade runt sig självt i en dunst av ångest.
Tårar rann nedför våra kinder. Förstummade såg vi på varandra.
PLÖTSLIGT var vi
EN !
Han var jag och jag var
han. Jag var hissens skapare och montör och jag var den som såg och som kunde
föra oss uppåt.
Jag såg ut över landskapet
och allt som rörde sig där. Detta var alltså mitt verk, och det kom an på mig
att involvera allt detta i mig själv och ta det med mig upp till markytan.
Jag kände hur hissmontören
i mig skruvade på sig, han ville upp. Det räckte nu. Jag steg in i hissen,
dörrarna slöt sig och uppfärden började… solskenet slog mig i ansiktet så jag
måste skydda med händerna när dörrarna gled upp och jag steg ut i det landskap
jag lämnat.
Jag blundade och vande mig vid ljuset, öppnade ögonen, såg en himmel, fåglar,
människor i rörelse.
Då kände jag att någon vidrörde mitt ena ben.
Jag tittade ner. Där stod ett litet barn och såg på mig. Det tog min hand och förde
mig till en bänk. Där satt vi länge och såg på änderna i den lilla dammen. Ända
till skymningen. Då sprang barnet iväg, vinkade och försvann.
Allt det outredda bar jag med mig. Mörkrets vagga fanns i mig. Men i den sov nu
- lugnt - ett litet barn. Med hela livet framför sig.
Någonstans mellan husen
höll en koltrast kvällskonsert.
