FÖREMÅLET

 

FÖREMÅLET 

I ett rum
fanns en lampa
som aldrig blev tänd. 

Var det då
en lampa?

Stefan Demert

GUD OCH GUDRUN

 

GUD OCH GUDRUN    

På våren klättrar Gud
uppför trädstammen
med fickorna fulla av löv.

Så lägger han sång i fåglarna.

Men hon gör annat också:
virkar en äng. Kokar en värme.

Snart är gryningsdimman klar
som ska ligga över viken tolfte maj.

Och dopping-ungen måste få
ett ägg att vänta i.

Nu ska också daggkåpornas droppar
förberedas och fördelas.

Alla känner sin uppgift:
Näktergalen kan sin sång.
Blåsippan vet sin blåhet.
Månen mäter grantopparna.
Lommen lodar sjöns djup
och skräddarna prövar
ytans bärighet.

Det är bara
det ständiga problembarnet
människan
som måste med i vårbruket.
Hur fylla hennes händer
med utsädet Hopp, Glädje,

Förtröstan, Tro och Kärlek?

Det är just detta Gud tänker på
när han klättrar uppför stammen.

Samtidigt som hon svänger
sitt osynliga trollspö
över jorden vid husknuten
och ropar:
Krokus Pokus!

Stefan Demert

GULMÅRAN

 

GULMÅRAN 

Det är juli
och gulmåran blommar.

 

Utspädd av vinden
är dess doft
en söt smekning.

 

Tar du in den i huset
tar den över alla rum.

 

Som hyacinter i juletid

som blommat slut,
och ingen har hjärta att kasta.

 

Det ljuva och ljuvliga
övergår i stank

och vi känner en sorts sorg
över att det behagliga
inte består.

 

Att det förgängliga
ständigt ertappar oss
mitt i föraktet,
då vi lättade slänger
blommor och blomvatten.

 

Men detta är glömt nästa sommar
när vi säger till varandra:

Vad är det som doftar så gott?

 

Det är gulmåran.

Stefan Demert

GÄNGET

 

GÄNGET 

Vi sa:
Vi borde träffas. 

Det gamla gänget.
Några stycken.

Bara för att snacka lite.
Ta en bärs kanske.

Långt senare,
utan att ha träffats, 
sa vi samma sak. 

Så förflöt livet.
Vi skulle setts. 

Men det blev aldrig av.

Stefan Demert

HEMMA

HEMMA      

Så ofta
har jag varit på väg bort
eller på väg hem.
Men aldrig hemma.

I dag
är jag hemma hos mig själv. 
Och det är utvädrat.
Gardinerna är nya.
Golven är rena.
Dörrar och fönster
står öppna.

Insekter, ljusjuveler,
flyger in och ut.
Vingslag och fågelrop
passerar genom rummen.
Tevattnet kokar.
Brödet är färskt. 

Här och Nu sitter
stilla hand i hand.
Liv och Lust har åter
kroppskontakt.

Honungen på skeden
viskar glänsande: 
det är sött.
Det är söttsöttsött.
Evig frukost råder.
Alla dagars början. 

Äntligen är jag framme
Vid fortsättningen.

Stefan Demert

HITTILLS

 

HITTILLS

Det händer ibland att jag
i den stora staden 
kastar en blick
i det skyltfönster
jag just passerar 
för att se
om jag ännu är kvar.

Hittills
är jag det.

Men jag vet
att den dagen kommer
då jag inte längre ser
min spegelbild.

Att jag är någon annanstans.

Eller också
är det staden som försvunnit.

Stefan Demert

HULLING OCH HÄGRING

 

HULLING OCH HÄGRING

Här och Nu.
Inte Då och Sedan.

Då och Sedan
är våra gissel.

Då är Skuggan
och Hullingarna.
Det som förföljer 
och håller kvar.

Sedan är Framtiden 

och Hägringarna.

Det som undflyr och skrämmer,
ovissheten och frågorna.

Här och Nu
skapar en öppning
mot gränslöshet
i tid och rum.

Ändå älskar vi att älta
förfluten tid.

Ändå älskar vi
våra förväntningar.
Med åtföljande besvikelser.

I Här och Nu
finns inget ältande, 
ingen förväntning
och ingen besvikelse. 

Där finns stillheten.
Och vidsträcktheten.

Allt.

Stefan Demert

HUMLAN

 

HUMLAN

 

Nu lyfter

den omöjliga humlan

sin omöjligt tunga kropp

med sina omöjligt tunna vingar

 

Den vill upp till blommorna
i körsbärsträdet

 

Och för den som vill
är ingenting omöjligt

Stefan Demert

HUMLORNA

 

HUMLORNA 

Humlorna hänger

i gungande klöver,
noterar jag sömnigt.

Dofterna söver.

Jag har ingenting,
jag har allt jag behöver.

Vindarna vandrar

i väldiga kronor.

En mås glider över.

Jag har ingenting,
jag har allt jag behöver.

Humlorna hänger

i gungande klöver.

Stefan Demert

I GLASETS BOTTEN

 

I GLASETS BOTTEN 

Jag vägrade att tömma
den brungrumliga drink
man ställt framför mig,

brygden av:

ismer-dogmer-åsikter        
– skyltar-etiketter
– bla-bla-bla …

Men man skålade med mig,
och för konvenansens skull 
drack jag.

Döm om min förvåning
när jag i glasets botten fann
ett rött bär -

Jag hade haft fel igen.

Stefan Demert

INDIANEN

 

INDIANEN

Indianen i mig
doppar paddeln
i det grönsvarta vattnet.

Det levande vattnet.

Det oförklarliga vattnet.

Jag låter kanoten glida
och hör dropparna från paddeln
blippa mot ytan.

Jag är här och inte här.

Mygg, småväsen
och millimeterstora änglar
dansar bland strandväxterna
under blodfull sång.

Dagens värmebölja slår mot nattluften, 

varmt och fuktigt mörker
flyter över sjön. 

En korp talar.
Ett rådjur berättar något.
En uv frågar en annan. 

Tornseglarna har nattvickning.

Månen blommar.

Indianen i mig
doppar paddeln i månskenet.
Bröder och systrar från en annan tid
viskar omkring mig och bär farkosten
på ryggar av vatten.

Jag kan se eldarna vid deras läger.

Träden rör tyst vid varandra.
Mjukt, som nattfjärilen mot kinden.

Jag drar iland kanoten
och smyger barfota upp
genom svart granskog.

Det är en kväll i norra Värmland.

Stefan Demert

INGEN UNDKOMMER

 
INGEN UNDKOMMER 

Den som tror sig
ha gömställen

lurar sig själv

den som tror sig
kunna fly undan

förvilla förföljaren
och sätta sig i säkerhet

som tror sig kunna
huka bakom stenen           

för att undgå upptäckt

eller trycka mot väggen 

och triumferande se
hur förföljaren drar förbi

den grips ändå till sist       

Ingen ingen undkommer kärleken

Stefan Demert

INSIKTENS HUS

 

INSIKTENS HUS  

(Finns inte på Spotify, bara på CD-n. Här något förkortad.)

Varje ögonblick är en gåva.
Begagna ögonblicken väl
- till handlingar fyllda av kärlek.

Allt är gåvor. Gåvorna ger dig ett val
om hur du vill förvalta dem.
Tro inte att du inte äger förmågan
och insikten att förvalta dem väl!
Se öppningarna - inte muren. 

Människan är rädd för att bli lämnad ensam med sig själv,
och för att behöva lyssna till sina allra innersta tankar.
Hon måste vara verksam, få dagen att gå
och natten att förflyta.
Hon måste fylla all sin tid med göromål
och med möten med andra
för att slippa stå ansikte mot ansikte
med den tystnad som finns inom henne.
Denna skrämmande tystnad, detta hotfulla mörker,
men vågar hon stilla ner sig ska hon finna
att tystnaden är fylld av toner och mörkret är fyllt av ljus. 

Vänd dig till dina inre barn.
Led dem in i er gemensamma saga. 
De vill vara med.
De har väntat på att du skulle fråga dem:
"Vill ni leka med mig innan det blir kväll?"

Du går på en väg. Du möter någon.
Ni stannar framför varandra och ser in i varandras ögon.
Ni fattar varandras händer och börjar gå åt samma håll.
Ni vandrar ett tag vid varandras sida. Så går en tid. 
En dag stannar ni upp och ser på varandra.
Ni ser besvikelse, sorg, leda - samtidigt ömhet och kärlek. 
Ni släpper varandras händer och går åt olika håll.
Vad hände, var finns dramat?
Vad var det som var kärlek? Och vad inte?
Kanske den är störst vid skilsmässan, 
kanske den antar rätta proportioner då.
Varför då känslan av misslyckande?
Varför alla självanklagelser?
Det var ju just hit vägen skulle bära, inte längre.
Var och en måste till sitt. Nu följer fortsättningen.
Och kärleken består .... 

Att förstå, älska och förlåta sig själv är ett livsverk.
Att acceptera sig själv till fullo, trots skavanker 
och egendomligheter. Däri ligger öppningen, 
men också svårigheten och smärtan. 
Och en ständigt närvarande ovisshet - vart färdas jag?
Tålamod vill till. Att försöka ändra det jag inte vill se 
och att älska att jag försöker, jag måste ge mig tid.

Då förvandlas de delar av mig som jag inte tycker om
till bundsförvanter, energikällor ur vilka jag framledes
kan hämta kraft ur - och inte som nu tömmas på kraft av.
Då vaknar också en kärlek
som ger lågan en ny och varaktig kraft.

Vem vet hur vi ska mäta och väga,
när vi inte känner till vilka mått och vikter vi ska utgå ifrån,
när vi inte ens känner vår eget hjärtas hemligheter
och inte har en aning om vad som döljs i andras,
men, trots detta, är snabba att fälla omdömen
om våra medvandrares handlingar och vägar?
Hur kan vi överhuvudtaget ha åsikter om andra?
Vi kan ju inte ens reda ut den härva av trådar som leder
till och från oss själva och som ständigt snärjer oss
och hindrar och förbryllar oss. 

I förlåtelsen ligger förståelsen.
Vänder man på det kan man också säga att förståelsen
öppnar för förlåtelsen. Men vem ska förlåta vad? .....

Det finns ingen hiss i Insiktens hus.
Du måste - mödosamt - gå steg för steg uppför trappan.
Och på vissa steg blir du tvungen att vila - ibland under lång tid
för att hämta andan och tänka över ett och annat.
Efter en lång tid försvinner ledstången,
och efter ännu en längre tid smalnar trappan.
Och när du sätter dig på ett trappsteg för att vila och ser ner på din vandring,
upptäcker du att även trappan är försvunnen!
Då är det dags att ta ett beslut utan annat stöd än från dig själv.
För att sedan ta ett steg ut i något fullständigt okänt.

När du väl vågar steget kan det hända
att du mycket väl igenkänner detta okända.
Att det till och med verkar välkänt och självklart.

Stefan Demert